”The first thing we do, let’s kill all the lawyers.”
Det famösa citatet, ur Shakespeares Henry VI, sägs ibland vara det första advokatskämtet. Inte så överraskande är det just Shakespeare som tillskrivs upphovet till denna ädla humorkategori – hos Shakespeare finns det flera exempel på en skepticism eller till och med förakt för jurister, om än ofta uttryckt med humor.
I Sverige finns det en grundmurad skepticism mot jurister. Inte sällan gränsande till föraktet. Inte så ofta med någon större humor. Tag exemplet med den mediala paradox som inträffade för någon vecka sedan. Först uppmärksammades vi på att Sverige är sämst i hela OECD på maktdelning. Regeringen dominerar totalt, enligt en undersökning som moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson presenterade. Som ett av få länder saknar Sverige en författningsdomstol. Vi saknar en grundlag som ger en reell möjlighet att pröva lagförslags förenlighet med mänskliga rättigheter. Vi saknar tillräckliga möjligheter att tvinga fram folkomröstningar. Vi saknar med andra ord rättsliga medel för att kontrollera den yttersta maktutövningen. I de flesta länder anses det vara en garant för rättsstaten att juristerna – i praktiken domarna – ges formell makt att kontrollera andra maktcentra i samhället. Jurister är i allmänhet dessutom goda tjänare i den tjänst: I juristens yrkesroll finns ofta rättsstatens ideal djupt inpräntade. Juristen strävar mot neutralitet (dock inte objektivitet, vilket ibland sammanblandas med neutralitetsidealet), distans och oavhängighet – samtliga fundamentala målsättningar för rättsstatens förhållande till den enskilda. Men inte så i Sverige. Juristen är en underutnyttjad resurs i demokratins funktionsfördelning.
Men om man läser opinions- och sensationsjournalistik kan man få en annan bild. En bild där juristerna trampar in i maktens korridorer med sina Churchs-skor och sakta men säkert tar över tidigare politiska processer. Utvecklingen kallas för ”juridikalisering” och betraktas i allmänhet som ett hot. Och det är juristerna som står för hotet.
Tidningen Fokus påstod samma vecka som riksdagsledamoten Pålssons undersökning presenterades, under rubriken ”Här sitter makten” – med en bild på en sittande justitiekansler – att juristerna har ”tagit över” makten i samhället. Tesens stöd är minst sagt klent. Det åskådliggörs av det är JK som får stå i fokus. Justitiekansler Lambertz har i och för sig varit mer synlig i media än tidigare innehavare av ämbetet. Om man mäter makt i antalet DN-artiklar – och journalister vill väl gärna mäta makt i sådana termer – så har Lambertz säkert en betydligt starkare ställning än tidigare innehavare av ämbetet. Men vi jurister är vana vid att kräva något mer substantiellt för att anse att någon skall anses ha makt: Makten att döma, makten att stifta lag, makten att beskatta. Så värst mycket makt i formell mening har inte JK. Han kan fatta beslut om skadestånd – men de kan överprövas av domstol. Han kan driva fram tryckfrihetsrättsliga prövningar – men bedömningen görs av en domstol. Och han kan göra egna utredningar av saker, som t.ex. i projektet om Oskyldigt dömda. Men det innebär ingen konkret maktutövning. Dessutom: JK:s mandat har över huvud taget inte förändrats. JK har fortfarande Sveriges roligaste juristjobb, men ämbetets formella makt har inte ökat.
Så mycket fakta presenteras i övrigt inte som stöd för Fokus tes. Men av rubrikerna framstår det som närmast en revolutionär utveckling: Juristerna har trängt in i politiken och tagit makten, genom samlade krafter. Men någon revolution har inte skett. ”Juristerna” har inte tagit makten. I stort är allt som det varit sedan länge. Och faktum är att juristerna har alldeles för litet makt.
Visst kan man hitta vissa exempel på att enstaka frågor som tidigare fallit inom politikernas makt förskjutits till domstolar, som utvecklingen på migrationsjuridikens område visat. Men är det inte bättre att enskilda beslut fattas av domare med neutraliteten som ledstjärna snarare än politiker? Och om man är kreativ kan man i och för sig tolka den allmänna europeiseringen som en juridikalisering, om man vill. Det är dock en missvisande karakteristik. Ett Vaxholmsmål gör inte att det är EG-domstolen som förändrar Sverige, vilket vissa vill påstå. En förskjutning till EG-organ har skett, men förskjutningen till domstolen är knappast den mest omvälvande. Makten ligger kvar hos politikerna. I stort.
Tesen att juristerna tar över Sverige är inget annat än en konspirationsteori. Som konspirationsteoretiskt stycke är Fokus artikel i gott sällskap med andra konspiratoriska teser som drivit av politiska magasin. Det finns ingen komplott av gråa kostymer och prydliga blusar som planerar ett maktövertagande. Juristernas makt är inte mycket större än tidigare i Sverige.
Dessvärre.
Det är farligt om folk börjar lyssna på konspirationsteorierna om juridiken. Det är farligt eftersom vi behöver mer makt hos juristerna i Sverige snarare än mindre. Vi behöver en grundlag med bett som kan förhindra övergrepp på enskilda. Vi behöver en reell möjlighet till normprövning. Vi behöver rättigheter och vi behöver jurister som bidrar till att bevaka dem. Vi behöver en domstolsorganisation som kan fungera som en vakthund. Normala inslag i en demokrati. Som vi i en svensk tradition, där makten legat på regeringen, ofta underskattat vikten av.
Vi behöver juridikalisering.
