Ett folktomt Birger Jarls torg gör att Sten Heckscher, Allis och Liza snabbt undkommer det duggande marsregnet. Vädret tycks hålla juristkollegorna inomhus. För Regeringsrättens ordförande är livet på Riddarholmen annars som ”ett ständigt party”. Sten Heckscher stöter nämligen hela tiden på bekanta. Morgonpromenaderna från bostaden på Östermalm får fungera som illustration:
– Man ska egentligen kunna gå hit på en halvtimme, men ofta tar det dubbelt så lång tid. Det går bra att avhandla diverse ting härute, förklarar han.
Vid Riddarhustorget råkar Sten Heckscher oftast på kollegorna från Högsta domstolen. På väg över Riddarholmsbron kan han sedan möta jurister från Svea hovrätt, kammarrätten, Justitiekanslern, Domstolsverket och Kammarkollegiet.
Det rör sig inte uteslutande om småprat. Vid de improviserade sammankomsterna med HD:s ordförande dryftas tjänsteärenden:
– I närtid har Johan Munck och jag haft ett antal gemensamma frågor som varit viktiga för både honom och mig. De har vi ofta behandlat utanför HD:s grind.
Vad tänker du på?
– Gemensamma hållningar i förhållande till regeringskansliet. Om våra respektive instruktioner, om arbetsorganisation och lönefrågor. Vissa juridiska frågor kan hamna hos oss båda. Då är det viktigt att ha samma hållning.
I framtiden utesluter inte Sten Heckscher ett än tätare samarbete mellan de båda slutinstanserna. Han har följt diskussionen om en sammanslagning, men tycker inte att det låter som en bra idé.
– Redan idag är domstolarna så stora. En gemensam skulle bli alldeles för oöverskådlig. Ökande EG-rätt och behovet av specialisering gör det än mer otänkbart. Men jag tror inte att någon kommer att ta tag i det här, det finns inget tryck i frågan.
När Sten Heckscher förra året utsågs till Regeringsrättens ordförande hade han just uppnått pensionsålder. Erbjudandet var oväntat.
– Jag hade inte haft planer på något annat än att sitta kvar på kammarrätten tills jag en gång slutade jobba. Sen började jag fundera och kom fram till att det vore kul att pröva något nytt.
Snett leende berättar han om en artikel i Svenska Dagbladet. Nyutnämnda myndighetschefer listades. Sten Heckscher presenterades där som ”före detta näringsminister”.
– Jag har varit statsråd i ett och ett halvt år och jobbat inom staten i 35. Jag tror inte att jag har fått alla mina jobb för att jag skulle vara någon slags socialdemokratisk politruk. Och uppenbarligen tycker även en borgerlig regering att jag har vissa poänger.
Har någon antytt att du skulle vara en politruk?
– Journalister gör det då och då. Men då möts de oftast av indignerade reaktioner från folk i branschen. Själv bryr jag mig inte så mycket om det. Jag vet vad jag har haft för mig i mitt liv. Jag har ingenting att skämmas för i mitt CV.
Enligt Sten Heckschers överenskommelse med regeringen har han möjlighet att stanna på Regeringsrätten i tre år. Han har fått ”ett tydlig uppdrag” som måste fullbordas.
– Vår uppgift är att i rimlig tid få fram bra prejudikat som kan göra nytta i förvaltningen. För att lyckas med det Vi måste få kontroll över inneliggande lager. I somras hade vi över 8000 mål i skåpen. Det är alldeles för mycket. Vårt långsiktiga mål är att hamna under 4000. Vid nyår var vi nere i 6700. Då hade vi rensat bort de lite enklare målen, nu kommer det att gå trögare. I kammarrätten tog det två år för oss att halvera lagret. Vi måste också bli bättre på den inledande diagnosen när ett mål kommer in, göra en plan för hur handläggningen ska kunna se ut.
1968, ett årtal som förpliktigar, gjorde Sten Heckscher sitt examensarbete om kriminalvårdens frivård. Efter ett seminarium i Uddevalla engagerade han sig i Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering, KRUM. Organisationens syfte var jobba för en avveckling av landets fängelser.
– Det här var en tid då förståelsen för svaga grupper var större än idag . I KRUM kom jag i kontakt med personer, tankar och böcker som betydde mycket för min egen utveckling.
I dag förknippas KRUM med slagord som ”Släpp fångarna loss”…
– Nej så var det inte. Men där fanns ett motstånd mot frihetsstraffet, mot inlåsningar. Men visst fanns det schatteringar inom gruppen. Jag har aldrig inbillat mig att man skulle klara sig helt utan befrielsestraff. I grunden gick KRUM ut på att man skulle behandla folk någorlunda väl, även i fängelse.
Samhällsengagemanget hade Sten Heckscher med sig hemifrån. Hans pappa Gunnar var professor i statsvetenskap och under flera år ordförande för högerpartiet. Farfar Eli var ekonomiprofessor, aktiv i judiska församlingen och känd antinazist. Stens bror Einar, känd översättare och poet, har i en intervju med tidningen Socialpolitik hävdat att Eli Heckscher därför ”stod trea på Hitlers svarta lista”.
Regeringsrättens ordförande vill gärna nyansera uppgifterna.
– Einar kan dramatisera lite ibland. Jag vet inte om det är sant och är inte säker på att han har kännedom om Hitlers lista. Men visst, Eli och hans morsa spelade nog en viss roll i frigivningen av judar från Danmark. Själv minns jag honom mest som en hårt arbetande person som alltid var mycket tillmötesgående mot oss barnbarn.
Att högerledarens son med tiden engagerade sig i socialdemokraterna var aldrig någon orsak till konflikt.
– Inte alls. Men pappa tyckte att det var viktigt att vi engagerade oss politiskt. ”Man får välja det parti man tycker minst illa om”. Att förena sig med andra är det bästa sättet att få något slags inflytande över samhällsutvecklingen. Men ibland kan det vara komplicerat, man får ju inte alltid som man vill. Jag brukar säga att när jag gick i demonstrationståg ville jag först godkänna kommateringen på plakaten.
Som domare upplever han större handlingsfrihet.
– Där finns ett annat utrymme för argumentation. Men man har ingalunda sista ordet. Ibland tvingas man tillämpa lagstiftning som man tycker borde vara beskaffad på annat sätt. Då får man tydliggöra den uppfattningen i domskälen.
Han minns ett mål från sin tid i kammarrätten. En sjukhusrestaurang ville kunna servera vin och öl även till patienter som hade svårt att lämna sjuksängen.
– Det tänkta arrangemanget var tyvärr olagligt. Då gjorde jag klart att det kom an på lagstiftarna att ändra det. Sen skickade jag domen till ansvarigt statsråd.
Vad hände sen?
– Ingenting. Det jag säger är att man väldigt sällan får som man vill.
Sten Heckschers juristkarriär tog fart på Svea Hovrätt i mitten av 1970-talet. När han 30 år senare kom tillbaka till domstolsvärlden upptäckte han en viktig attitydförändring:
– Ledarskapsfrågor ägnas större uppmärksamhet. Domstolschef har blivet en egen profession, tidigare var man mer en domare bland andra. Samtidigt har rättsväsendet blivit mindre hierarkiskt. Men hierarki är inget fult ord. Om den är öppen har den fördelar jämfört med dolda maktstrukturer. Det tycker jag är en poäng med domstolar.
Vad har format ditt eget ledarskap?
– Egna erfarenheter, eget funderande. En och annan sån här konsult har faktiskt sagt en del smarta saker till mig. Sju år i terapi har också haft betydelse, för att lära känna mig själv.
De fyra decennierna i statens tjänst kom väl till pass i samband med den utredning av statens mål- och resultatstyrning som presenterades i november förra året. Slutsatsen där var bland annat att politikernas ambitioner ofta leder till en otydlig rollfördelning för myndigheterna.
– Den politiska debatten handlar om att formulera vad man vill åstadkomma i samhället, hur man ska lösa samhällsproblem. Sådana mål är inte rakt av användbara för att styra förvaltningen utan de måste översättas till konkreta uppgifter för myndigheterna. De årliga uppdragen till myndigheterna kan inte heller vara så överlastade som i dag. Jag vet inte om du har vågat dig på att läsa regleringsbrev, men man blir tokig alltså, när man ser hur de ser ut.
Hur ska det bli bättre?
– Från Regeringskansliet måste man börja arbeta på annat sätt. Men jag tror att den kompetens som finns där idag i långa delar duger till ett annat arbetssätt.
Upplever du att det tar onödigt lång tid att förändra statliga rutiner?
– Ibland kan jag tycka att saker och ting är onödigt segdragna . Men jag tror inte att staten är unik i det avseendet.
Just nu avrundar Sten Heckscher ännu ett utredningsuppdrag, om förvaltningsdömandet i första instans.
– Det är alldeles uppenbart att antalet förstainstanser måste blir väsentligt färre för att vi ska kunna hålla tillräcklig kompetens och kunna rekrytera tillräckligt bra folk.
Han bedömer att kampen om de bästa juristerna kommer att hårdna under de närmaste åren.
– Framkörningstiden på en assessor är minst fyra år och överrätterna var väldigt snåla med att anta fiskaler under de första åren av 2000-talet. Jag kan tänka mig att detta hade vissa ekonomiska förklaringar, samtidigt som man övervägde vad man ville göra av domarbanan. Dessutom innebär EU-ordförandeskapet att Regeringskansliet kommer att behöva en massa folk.
Detta gör det nödvändigt för domstolarna att använda sig av nya konkurrensmedel:
– Jag tycker inte att staten ska lönekonkurrera, då sätter man sig själv mot andra statliga arbetsgivare. Istället måste vi sträva efter att i andra avseenden vara så attraktiva arbetsplatser som möjligt. Utbildningsprogram och flexibla arbetstider, till exempel. Jag bryr mig inte om när folk gör det de ska, bara de gör det.
En sommarkväll 1973 befann sig Sten Heckscher, 30, på en nattklubb i Mariehamn. Efter midnatt försökte en kvinna i hans sällskap ta med sig en flaska champagne ut ur lokalen men stoppades. Sten Heckscher hamnade i bråk med personalen och åtalades senare för ringa misshandel.
Tillbaka i Sverige ringde han en god vän, vid tillfället chef för Finlands kriminalvård, och bad om råd.
– Han sa ”vad du än gör, åk inte till rättegången! Du har inte en chans i Mariehamn mot tre ålänningar, alldeles oavsett vad som har hänt.” Jag följde rådet, skickade en fullmakt till vaktmästaren, fick böter som jag betalade och sedan var saken avklarad.
Åtminstone tills Sten Heckscher 23 år senare utnämndes till Rikspolischef.
– När Ingvar Carlsson bad mig bli statsråd frågade han om jag hade några lik i garderoben. Då redogjorde jag för det så gott jag kunde, inklusive den där händelsen. Men när Expressen sedan drog upp det där i samband med rikspolischefsutnämningen så hade jag glömt bort alltihop.
Dåtidens lugnare medieklimat, utan internet och dygnetruntsända nyhetskanaler, gav dock Sten Heckscher möjlighet att själv påverka medierapporteringen.
– Tidningen kom ju inte ut förrän nästa dag. Så redan samma kväll körde jag ut det där i direktsändning hos Adaktusson i SVT.
Sedan försökte han förutse kvällstidningarnas nästa steg, att lokalisera den ålänning han 23 år tidigare dömts för att ha misshandlat.
– Vi hittade honom före Expressen. När de flugit in honom för att han skulle träffa mig så hade jag redan pratat med honom på telefon. Då sprack även den grejen. De blev tokiga och försökte komma åt mig i flera månader!
Uppmärksamheten stannade av efter några dagar. Men det hela var en representativ introduktion till jobbet, som han själv beskriver som ”ett av de mest utsatta man kan hitta”.
I nio år hade han uppdraget, en dramatisk tid med kraftiga ekonomiska nedskärningar, polismorden i Malexander och flera uppmärksammade fängelserymningar.
I december förra året fick has efterträdare Stefan Strömberg avgå från posten, bland annat efter en öppen konflikt med polisfacket. Föregångarna Carl Persson, Nils-Erik Åhmansson och Björn Eriksson fick även de sluta i förtid. Den välkände kriminologen Leif GW Persson behandlade saken i sin kolumn i Expressen:
”Två av våra sex rikspolischefer, Holger Romander och Sten Heckscher, satt tiden ut. Lämnade på egna ben, i hyggligt skick och som chefer hade de också det mesta gemensamt. Två skarpslipade byråkrater som skickligt undvek att ta itu med varje väsentligt problem inom polisen. Som föredrog utrikes resor och dukade bord framför tarvligheter som utslagna tänder, stulet matsilver och utslitna konstaplar som gick på knä av just de skälen. Två bildade och högst ämabla herrar som när de någon gång jävlades med sina undersåtar alltid gjorde det med glimten i ögat.”
Sten Heckscher instämmer inte i denna beskrivning:
– Jag har hört talas om den där artikeln. Det är rena skitsnacket.
Hur lyckades då just du fullfölja avtalstiden?
– Esbjörn Esbjörnsson, tidigare byråchef på RPS, sa att det för en rikspolischef finns tre maktpoler; regeringen, facket och medierna. Man klarar av att vara osams med en av dem. Möjligen två. Men alla tre, det går inte. Jag tror faktiskt att jag själv på ett skapligt talangfullt sätt hanterade relationer i olika riktningar utan att sätta mig i knät på någon. Jag bemödade mig att ha goda relationer med både facket och regeringen. Man måste välja sina krig.
När Ingvar Carlsson frågade efter lik i din garderob, nämnde du något mer då?
– Det tänker jag inte berätta för dig.
Sten Heckscher avstår rulltrappan ner till tunnelbanespåret. Hundarna Allis, 2, och Liza, 9, följer honom nästan överallt, men är enklare att transportera i hissen.
Han gillar rasen, cavalier king Charles spaniel.
– De är små och behändiga, men ändå lite småtuffa, förklarar han.
Morgonens sammanträde har varit en förberedelse inför styrelsemötet i Stockholms universitet. Sedan 2004 är han styrelsens ordförande. Han har ett stort engagemang för utbildningsfrågor. Tidigare har han till exempel varit sekreterare i 1968 års utbildningsutredning.
– Sedan några år tillbaka ordnar jag en aftonskola på fritiden för en grupp på sex juridikstudenter. Det började med att min brorsdotter kom in på juristlinjen. Tillsammans med min fru funderade jag på vad jag kunde göra för att hjälpa till. Sedan växte det till en grupp. Vi träffas någon gång i månaden.
Många efterlyser fler praktiska moment i juristutbildningen. Även du?
– Det är våldsamt lätt att skapa sådana moment, och det görs också. Till och från har det ju snackats om att lägga in praktikterminer, men det är en jättekomplicerad operation. Det är dyrt och fördröjer folk. Det är bättre att hitta smidigare lösningar med de ramar som finns nu. På kammarrätten hade vi till exempel åtta jurister om året som sommarnotarier.
Ursprungligen publicerad i Legally yours nummer 2/2008.
