I sin avhandling, Författarrättens genombrott, skildrar Gunnar Petri, vid sidan av en idémässig, ekonomisk och politisk bakgrund till den moderna författarrollens uppkomst, en historisk dimension över dels den svenska upphovsrätten och dels upphovsrätten i allmänhet.
– Professor Jan Hellner har skrivit att ingenting kan överglänsa historiska förklaringar när det gäller att försöka förstå rättsregler. Jag delar denna uppfattning. Den historiska förklaringen är särskilt viktig när det kommer till upphovsrätten som under sin tillvaro ständigt varit ifrågasatt och under debatt. När vi nu genomgår ett genomgripande teknikskifte vilket påverkar upphovsrätten finns det all anledning dra lärdom ur historien, säger Petris.
Författarrätten är upphovsrättens kärna och ursprung. Den är ett barn av upplysningen och liberalismen.
Författarrätten fick sitt genombrott som en följd av den kyrkliga och politiska censurens fall i Europa på 1700 och 1800- talet. Den yttrandefrihet som var en förutsättning för kommande demokrati ställde författaren i centrum och gjorde honom eller henne personligen ansvarig för vad som han eller hon skrev. Det fanns inte längre någon censur att söka skydd bakom. Men, med ansvaret följde också en rätt till verket. Det var så det hela började.
Det var först efter författarrättens genombrott som författarens roll som ämbetsförfattare, strikt svassande efter de rika och mäktiga, förvandlades till fri och oberoende opinionsbildare.
England var det land som var först ut med att ersätta de godtyckliga privilegierna och censuren med kodifierad författarrätt och tryckfrihet. Strax därefter följde Frankrike och Tyskland. I Frankrike blev resultat till en början en störtflod av pirattryck, smädesskrifter och pornografi. Ingen boktryckare vågade vid tiden satsa på långsiktig utgivning och mer kvalificerade och dyrbara produkter. Lösningen blev dock att man i slutet av 1700- talet införde författarrätten.
I Sverige kom det formella genombrottet för författarrätten genom den konstitutionella omvandlingen i början av 1800-talet. Tryckfriheten kom att bli ett bärande inslag i 1809 års regeringsform. I efterföljande års tryckfrihetsförordning preciserades författarens ansvar för sitt verk. Med ansvaret följde dessutom författarens rätt till verket.
– Det hävdas ibland i dagens fildelningsdebatt att yttrandefriheten står i motsatsställning till upphovsrätten. Historien visar att så inte är fallet utan att det förhåller sig tvärtom. Upphovsrätten är en förutsättning för en verklig yttrandefrihet. Det är först när en upphovsman får rätten till sitt verk och därmed kan göra sina läsare eller lyssnare till sina verkliga uppdragsgivare som oberoende upphovsmannaskap kan uppstå. Och utan oberoende, ingen verklig yttrandefrihet, avslutar Petris.
Text: Åsa Persson
