I slutet på 1990-talet lånade Robert Aschberg ut sammanlagt 19 miljoner kronor till den så kallade ”Solvallakungen”, en före detta framgångsrik spelare på hästar. I utbyte skulle Aschberg få tillgång till exklusiv informastion. Aschberg erhöll ett flertal väskor som skulle innehålla materialet. Väskorna fick dock inte öppnas innan en viss tidpunkt. En tidpunkt som sköts fram i tiden samtidigt som fler lån gavs. Materialet i väskorna gav aldrig upphov till någon journalistisk produkt.
Robert Aschberg anser att lånen, trots att det inte föreligger något avtal om detta, är att hänföra till hans näringsverksamhet. Skatteverket anser dock att den fordran Aschberg har är att betrakta som en personlig tillgång och med beaktande av kontantprincipen ska inte någon upplupen ränta beskattas.
I kammarrätten anför Robert Aschberg att journalistisk verksamhet skiljer sig mycket från annan verksamhet då uppgiftslämnarna är skyddade av grundlagen. Utbetalad ekonomisk ersättning i form av exempelvis tipspengar behöver därför inte redovisas. Och kompensation måste anses ha utgått eftersom lånen varit räntefria. Att han bokfört fordringarna som egna uttag istället för i näringsverksamheten bygger på ren okunnighet.
Kammarrätten i Stockholm konstaterar att avtal mellan Aschberg och ”Solvallakungen” ingåtts. Avtalet reglerade överlämnande av material som skulle användas i den journalistiska verksamheten men något vederlag utgick inte enligt avtalet. Avtalet är, enligt kammarrätten, direkt hänförligt till Aschbergs näringsverksamhet. Frågan är om detta även gäller lånen. Att låneavtalen inte hänvisar till avtalet om det journalistiska materialet talar mot att lånen skulle ha något samband med näringsverksamheten. Eftersom Aschberg inte heller gjort sannolikt att det skulle vara på något annat sätt ska den aktuella fordran inte anses vara en tillgång i näringsverksamheten.
