2008 var året då allt skulle falla på plats. Inom rättskipningen alltså. Nu skulle de senaste årens politiska beslut äntligen ge praktisk effekt. Satsningen på polismyndigheterna skulle innebära att fler poliser än någonsin tidigare skulle finnas att tillgå. Detta skulle i sin tur medföra att fler brott nu skulle bli lösta men även att färre brott kanske skulle komma att begås eftersom poliserna nu skulle bli mer synliga ute i samhället. Även satsningen på utökade möjligheter att ta och registrera DNA-prover skulle medföra att fler brott, både nya och tidigare ouppklarade, skulle bli lösta och redovisade till åklagarmyndigheten. Och sist men inte minst så skulle de stora målbalanserna hos landets tingsrätter bli avverkade genom inrättandet av temporära s.k. turborotlar. Äntligen skulle det alltså bli ordning och reda inom rättskipningen.
Men det blev inga positiva löpsedlar att prata om – istället blev det ett bryskt uppvaknande för politikerna när svensk massmedia i slutet på april basunerade ut att åklagarmyndigheten var på god väg att kollapsa framförallt mot bakgrund av ovan nämnda ekonomiska satsningar på polisens och domstolarnas verksamhet. Det blev med andra ord fullkomligt uppenbart för alla och envar att en viktig aktör inom rättskipningen helt sonika hade glömts bort – nämligen brobildaren mellan polisens arbete och stora delar av domstolarnas verksamhet, dvs. åklagarna. Medias hantering av åklagarkrisen kulminerade i och med statsminister Fredrik Reinfeldts besök i slutet av maj på min åklagarkammare i västra Stockholm. Vid detta besök lovade statsministern att sätta stopp för den senaste tidens panikåtgärder med inställda ting och rekordstora balanser hos åklagarna genom att tillskjuta mer pengar till åklagarverksamheten. På sikt är förhoppningsvis åklagarkrisen löst, men på kort sikt kvarstår problemet.
Frågan är dock hur man från politiskt håll har resonerat när man valt att tillskjuta pengar till vissa myndigheter men inte till andra samverkande myndigheter. Är det kanske helt enkelt så att man missat att se sambandet mellan ett antal visserligen fristående myndigheter men vilkas verksamheter till stora delar bygger på ömsesidiga beroendeförhållanden?
Rättskipningen i Sverige bygger ju på vad vi i dagligt tal kallar en rättskedja. Åklagarens roll som förundersökningsledare, beslutsfattare i åtalsfrågan samt rättegångsaktör bygger helt och hållet på att en bra förundersökning finns att tillgå. Förundersökningen redovisas av polismyndigheten till åklagaren. Tillika bygger domstolens dömande verksamhet i brottmål helt och hållet på att åklagaren utfört ett bra arbete både utanför och inne i rättssalen och därigenom i slutändan lyckats styrka att ett brott begåtts (åklagaren skall ju inte väcka ett åtal om denne inte anser att brott kan styrkas). Åklagaren ger ramen för en domstols brottmålsrättegång och är således en förutsättning för domstolens dömande. Från brottsplatsen/offret via åklagararbetet och till slut till en lagakraftvunnen dom har således ett antal myndigheter samverkat. Rättskedjan involverar med andra ord flera aktörer – vilka samtliga är beroende av varandra i någon länk. Det framstår därför inte som särskilt överraskande att om t.ex. polismyndigheten tillskjuts extra pengar och därigenom kan redovisa fler färdiga förundersökningar till åklagaren så sätts åklagaren på prov. Mer skall hinnas med men utan förbättrade förutsättningar. Väljer man dessutom att tillskjuta medel till domstolsväsendet för att möjliggöra ett avarbetande av liggande balanser, ja då sätts åklagaren ytterligare på prov. Nu skall fler rättegångar äga rum men utan att åklagaren fått några som helst förändrade hjälpmedel för att kunna genomföra detta. Obalansen har sakta men säkert satt rättskedjan i gungning.
Nu gäller det att vända denna trend och stärka upp alla länkarna i rättskedjan. Men det krävs ett gediget arbete från politiskt håll. Och det en gång för alla. För aldrig tidigare har rättskedjan haft så mycket att göra. Orsakerna är många men följande kan nämnas:
• antalet begånga brott ökar (särskilt avseende grova brott),
• benägenheten att anmäla brott ökar stadigt,
• fler färdiga förundersökningar redovisas från polisens håll till åklagarna, och
• t.ex. satsningar på DNA-tekniken har möjliggjort att inte bara fler brott blir lösta utan även att förundersökningarna i många fall blir mer omfattande än tidigare.
Att brottsligheten ökar är nog dessvärre en verklighet vi måste acceptera, men det ställer samtidigt oerhörda krav på rättskedjan att i möjligaste mån se till att brott blir lösta och att någon döms till ansvar. Det är med andra ord mycket viktigt att alla delar av rättskedjan får samma förutsättningar att upprätthålla den genomströmning av ärenden som inleds i polisledet. Får polisen bättre förutsättningar måste även åklagarna och domstolarna få det – annars blir massmediala begrepp som flaskhalsar och bromsklossar aktuella.
För vad är det egentligen det handlar om? Jo, en förvaltning av humankapital. Bakom varje länk i rättskedjan finns individer – poliser, åklagare och domstolsaktörer. Hela rättskedjan bygger således på att humankapitalet står pall och kan utföra sina arbetsuppgifter på bra och rättssäkra sätt. En utarbetad polis, åklagare eller domstolsaktör är helt enkelt inte en rättssäker kugge i maskineriet.
Johanna Björkman
