Rättvisa är djupt förankrat i vår kultur. Begreppet möter oss dagligen, i media, i politiska sammanhang och i vardagliga samtal. Det ingår i moraliska, etiska och religiösa normsystem.
Rättvisa är även förbundet med juridik. Lagarna och domstolarna skall vara rättvisa. Oförmåga att leva upp till rättvisekrav kritiseras ofta hårt och ordet ”rättvisa” har sedan 1948 använts i över ettusen NJA-referat.
En allmänt accepterad definition saknas dock. Begreppet bestäms negativt. Rättvisa är förhanden om inga orättvisor föreligger och måste alltid relateras till något annat. I juridiken diskuteras påföljder, likabehandling och sätten att balansera intressen i rättvisetermer. Även skatter, avgifter, skadestånd, pålagor och bedömningar av de mest skilda företeelser kan uppfattas som mer eller mindre rättvisa. I samhällsdebatten kan det handla om ekonomi, resurser, kritik, betyg eller utbildningspolitik.
Begreppets öppenhet är en komplikation, men det är också ett förhållande som kan utnyttjas.
Komplikationen är att absolut rättvisa är omöjlig. Eftersom rättviseaspekter inte utesluter varandra kan det i varje situation finnas komponenter som vid jämförelser ter sig orättvisa. Allteftersom omständigheterna varierar kan saker tolkas på olika sätt. Betoningen kan t.ex. ligga på ekonomi, fördelning, bakgrund, möjligheter, kunskaper, utbildning eller hälsa, och det mesta kan framstå som mer eller mindre rättvist allteftersom perspektiven skiftar. Därtill kan olika aspekter ställas mot varandra; ekonomi mot utbildning, vårdbehov mot krav på straff, individuella behov mot krav på likabehandling, miljökomponenter mot skattesatser i nära nog all oändlighet.
Till detta kommer att en individs situation kan jämföras med andra individers, eller med gruppers, vilka i sin tur kan jämföras med andra gruppers. Ett lands förutsättningar kan jämföras med ett annat lands, regioner kan ställas mot andra regioner och när det gäller den som skall bedömas går det alltid att finna någon som har det bättre eller sämre.
Därutöver kan alla komponenter jämföras över tid och eftersom det mesta förändras finns alltid möjligheten att bedömningar eller avgöranden framstår som orättvisa allteftersom tidshorisonten förskjuts.
Jakten på rättvisa är ett sisyfosarbete och föga överraskande har en del rättsfilosofer hävdat att rättvisebegreppet är opassande att använda i juridiska sammanhang.
***
Att rättvisa måste definieras negativt innebär samtidigt möjligheter för den som vill argumentera. Begreppets öppenhet medför nära nog outtömliga möjligheter att finna aspekter som inte är likartade, och som kan beskrivas som orättvisa. Att hänvisa till rättviseskäl är ofta också utomordentligt verkningsfullt. Den orättvist behandlade vinner sympati och motparter eller åhörare kan eventuellt förmås överge sin till synes orättvisa hållning.
Rättviseargument kan med andra ord i avsevärd grad tillföra ett resonemang patos. Rättvisa och dess motsats är en dynamisk och utomordentligt användbar argumentationsgrund.
Samtidigt måste den som går emot rättviseargument tänka sig för. Den moraliska och kulturella förankringen medför att invändningar kan uppväcka starka känslor, även hos domare och nämnd. Att protestera mot den som hänvisar till rättvisa, och därmed mer eller mindre uttalat försvara något som kan uppfattas som orättvist, kan vara liktydigt med processuellt självmord.
Kunskapen om att detta är minerad mark är gammal. Redan Aristoteles hävdade att emotionella argument bör förbjudas i domstolarna eftersom de kan försvåra för domaren att se klart.
Å andra sidan, många företeelser är så djupt orättvisa att de bör påtalas. Och eftersom rättvisa åberopas frekvent i vår egen högsta domstol är det inte mer än rättvist att rättviseargument får användas också i andra sammanhang – oavsett vad filosoferna anser.
