Det är söndag morgon. Jag har börjat min semester. Solen skiner och fåglarna överröstar varandra i lyckodrillar från björktopparna. Jag sitter på den lilla verandan på mitt sommartorp, njuter mitt morgonkaffe och ser ut över gräsmattan. Den är klippt! Trots att jag inte har varit här sedan i påskas. Det är min fantastiska granne Lennart som gjort det. Han har visserligen kor att mjölka, ungdjur att se till, hö att skörda, staket att laga och maskiner att reparera. Men däremellan har han tagit sig tid att köra med sin gräsklippare upp till mitt torp för att klippa den stora gräsmattan framför huset. Att ha en sådan vän är en gåva!
Jäklar! Jag inser just att jag hade deadline på den här krönikan i fredags. Hur kunde jag glömma det? Hade ju skrivit in det i kalendern. Och jag som tyckte jag hade läget under kontroll. Jobbigt! Jag hör inte längre fåglarna utan funderar febrilt på hur jag ska fixa mitt misstag. Varför hinner inte jag med? Och varför glömmer jag saker?
Jag får skylla på att jag klev ur mitt ”jobbjag” när jag blev semesterfirare. Att den delen av hjärnan tog ledigt när jag släppte taget om min planeringskalender. Samtidigt som jag skäms blir jag litet glad. Över att jag faktiskt kunnat koppla över till fågelsången och doften av jasmin. Vi behöver alla hitta vilostunder för att orka med. Hittar man inte dom finns det risk att ett ständigt högvarv leder till överhettning och haveri. Men visst är det något sjukt med att köra med maxfart, ofta över hastighetsgränsen för det rimliga, för att sedan göra tvärstopp för att återhämta sig inför nästa race.
Lennarts sätt att förhålla sig till arbetet känns sundare. Det påminner mig om min egen far. Han arbetade också jämt. Men inte på det där stressade sättet som jag under mitt liv så lätt hamnat i. När jag har fått ont i magen och tvingats ha lappar och listor och påminnelser i mobilen för att hålla ordning på alla åtaganden, och sedan ändå glömt och missat. Nej arbete som ett sätt att leva. Att alltid ha något för händer men utan att samtidigt vara på väg någon annan stans.
Man kan undra vart vi tror att vi är på väg när vi springer allt fortare? Vi vet ju alla att det bara finns en säker slutstation. Och dit vill vi ju inte komma snabbt! Men vi vill förstås hinna med att uppleva mycket, resa långt, se mycket och träffa många. Det är väl ett gott skäl att skynda på? Problemet är bara att när man springer fram genom tillvaron så är det svårt att hinna uppfatta det man springer förbi. Och även om utbudet av möjligheter idag – i vår del av världen – känns närmast oändligt så är valfriheten delvis en bluff. Om du vill bli en skicklig violinist måste du välja bort fotbollskarriären och för att skapa och upprätthålla en värdefull relation till en vän måste du välja bort andra. Vår tid är begränsad. Det gäller både i det korta och i det långa perspektivet! Och jag börjar lära mig att det viktigaste är just här och nu!
Det är väl känt att semestertid inte alltid blir tid för vila och återhämtning. Att plötsligt inte ha en fulltecknad almanacka kan skapa förvirring och oro istället för glädje och en känsla av frihet. Många har reflekterat över hur lönearbetet delar upp livet i två helt separata delar; arbetet som är just arbete och så det ”riktiga” livet. Arbetet är en väldigt viktig del i våra liv. Både för att det måste till pengar för att leva men också för att goda arbetskamrater och en uppgift att utföra är viktiga för självkänslan. När jag för ett antal år sedan blev sjuk och under en tid tappade min yrkesidentitet upplevde jag hur mycket arbetet, som jag ofta suckat över, betydde för mig. Samtidigt är vi nog många som känner att arbetet äter oss. Att det tar så mycket kraft att vi inte orkar med något annat. Vänner och intressen ligger i träda. Att vi faktiskt sliter ut oss och går in i den berömda väggen trots att våra jobb inte är tunga på klassiskt sätt.
Jag har arbetat som jurist i 30 år och det känns som om tempot hela tiden drivits upp. Vårt ekorrhjul snurrar allt snabbare. Hur ska vi kunna få det att lugna ner sig så att vi klarar att hänga med? Så att dom flesta av oss orkar med att både arbeta och leva hela livet? Jag deltog förra veckan i ett lärorikt seminarium som UD anordnat med anledning av det svenska ordförandeskapet i Europarådet. Det behandlade frågan hur de 47 länderna i rådet skall kunna bidra till att genomföra Människorättskonventionen på nationell nivå så att enskilda inte tvingas vända sig till Europadomstolen i Strasbourg. Den domstolen är nämligen helt nedtyngd av arbete och har 90 000 mål i balans. Med den jämförelsen känns våra svenska domstolars balanser lätta som fjun.
Men så är det inte för dom som jobbar där. Det bekymrar mig när unga domarkollegor måste avstå från att delta i utbildning eller drar in på semestern för att det forsat in nya stora mål med häktade som måste hanteras inom lagens tidsgräns. När jag var domstolschef försökte jag förmedla till mina yngre kollegor att det var ok att gå hem klockan fem och att man måste vara nöjd med att hinna det man hinner. Men jag måste erkänna att jag inte levde som jag lärde utan själv satt sent och ofta tog med jobb hem. Pliktkänslan är stark och den oreglerade arbetstiden innebär att arbetsgivaren tillgodogör sig mycket gratis helgarbetstid när domar måste skrivas klara för att det ska bli möjligt att hinna med nästa veckas nya mål. Men hur länge orkar vi? Och kommer nästa generation att ställa upp på de här villkoren?
Jag tror att de reella möjligheterna att prioritera och effektivisera i domstolarna på de flesta håll är uttömda. Vi mäktar helt enkelt inte med mera. Och samtidigt måste vi skapa arbetsplatser som kan locka unga duktiga jurister. Det är en inte helt enkel utmaning!
Men den får jag ta tag i när jag återkommer från min semester. För nu ska jag lägga mig till rätta i hängmattan och inte låta några måsten komma i vägen. (Förrän på onsdag – då jag bara måste vara med på ett sammanträde i Stockholm!) Jag önskar Dig en skön sommar!
