Kammarrätten hade funnit att kvinnan hade vissa besvär med att förflytta sig och att resa med allmänna kommunikationer. Det framgick dock i målet att hon klarar trots sina besvär att ta sig till kollektivtrafiken och reser även med denna.
Kammarrätten fastställde att det saknas grund för att anta att de påfrestningar genom trafikrörelser som kvinnan skulle komma att utsättas för vid färd med allmänna kommunikationsmedel skulle vara påtagligt mer kännbara än vad som skulle kunna drabba henne vid färd med färdtjänstfordon. Därmed menade kammarrätten att det inte hade visats att kvinnan uppfyllde förutsättningarna för att få färdtjänst.