En sommar utan minst ett besök på Marstrand är ingen sommar. Det var därför som jag åter igen gjorde ett av mina årliga besök på ön. Efter att ha lagt till vid gästbryggan började vi vår vandring på ön mot kajen. Solen sken och folkmyllret bestod av båtfolk, lekande barn, solbrända ungdomar samt ett och annat äldre par som flanerade förbi med nyfikna blickar. Även husdjur som katter och hundar var väl frekventerade. Kajen präglades av kommersialism som präglar en sommardag som denna. Handlarna har bråda dagar för att kunna tillgodose och serva alla törstiga, hungriga och glassugna. Vi passerar kajen och kommer upp till Marstrands fästning. När vi tittar in möts vi av rå kyla och mörker med vissa ljusglimtar i. Jag slås av att platsen vi besöker innehåller ett stycke rättshistoria på bl.a. insolvensrättens område. Det gäller de som var försatta i konkurs under 1800-talet. Dessa fick, före det att det moderna samhället var i antågande, tillbringa ett tiotal år i Marstrandsfästing som straff för att de kommit på obestånd och blivit försatta i konkurs. Hade gäldenären tur kunde denne/denna i bästa fall slippa skampåle.
Den som under 1800-talet var försatt i skuld, utan att ha blivit försatt i konkurs, och inte kunde lösa sina skulder, hamnade i gäldstuga eller så blev de bysatta s.k. bysättning som det också kallades. Gäldenärerna hölls då i särskilt förvar. Det var lagstadgat att de bysatta inte fick hållas i häkte i samma rum som de som hade begått brott. Tanken var att de skuldsatta inte skulle behandlas på samma sätt som de som begått brott. Det fanns även särskilda bysättningsplatser för akademiska medborgare som var skuldsatta främst i universitetsstäderna. Bankerna är en ganska sen företeelse så den som ville låna pengar för att betala sina skulder fick vända sig till vänner och även ibland till sina värsta fiender för att kunna återbetala sina skulder. Syftet med systemet var att gäldenären skulle tvingas att betala sina lån. Straffet för att inte kunna betala var något mildare än vid konkurs. Det var borgenärerna som i förskott fick betala för gäldenärens underhåll under den tid som gäldenären var bysatt d.v.s. bl.a. för mat och kläder. De bysatta kunde sitta i förvar på obestämd tid. Det var långt in på 1800-talet som människor blev föremål för denna behandling.
Straffet för att ha blivit försatt i konkurs var strängare. Det var då gäldenären kunde hamna på Marstrands fästning. Straffet kunde ibland vara fångenskap i värsta fall en vistelse i fängelsehålan på fästingen mellan tio till femton år. Hade gäldenären tur slapp denne/denna skampåle. När man tittar in i fästingen inser man att bara mörkret där inne skulle få vem som helst att bli deprimerad. Dessutom är det fuktigt och nästan kallt fast att det är mitt i sommaren med sol och 35 grader varmt. Det finns inte heller så stora möjligheter att titta ut och det går med enkelhet att räkna ut att gäldenärens kosthållning var långt ifrån det som erbjuds på kajen denna ljuvliga sommardag. Vid en historisk återblick har jag funnit att en söndags meny kunde se ut såsom följer:
½ jungfru brännvin om morgonen,
½ lod tobak eller snus,
god soppa eller kål
och 6 lod rent kött fritt från ben
Ja, det är väl bara att konstatera att det är tur att gäldenärerna inte behandlas på ett sådant sätt idag. När vi kom ut i solskenet igen kände jag en viss lättnad. En tanke som osökt slog mig var att det i Sverige anses fult att försättas i konkurs. I vårt land finns det inget utrymme för misslyckanden. Jag undrar i mitt stilla sinne om detta rent faktiskt har något samband med den behandling som gäldenärerna utsattes för eller om detta emanerar från andra historiska händelser. Mitt sällskap tittar plågat på mig och frågar om det inte är så att du har semester. Mitt svar på den frågan blev förstås -ja. Vi beger oss därför ner till kajen igen och intar en långt mycket bättre meny än den som erbjöds gäldenärerna i fängelsehålan på Marstrands fästning.
Marie Karlsson-Tuula
Universitetslektor och docent i civilrätt
vid Göteborgsuniversitet
