You know what they say about paradigms: Shifts happen! Ingen vet vem som kom på den formuleringen, men den skulle kunna handla om europeiseringen av svensk rätt. Svensk juridik är sig inte längre lik sedan vi gick med i EU och Europakonventionen blev svensk lag. Frågan är bara om vidden av denna förändring är klar för våra politiska beslutsfattare.
Vi ska titta noga på den här domen. Det har varit budskapet från regeringskansliet sedan Europadomstolen fällde en brittisk signalspaningslag den 1 juli i år, bara tolv dagar efter att riksdagen röstade igenom FRA-lagen. Den brittiska signalspaningslagen bär stora likheter med den svenska och fälldes för att den, precis som FRA-lagen, är alltför vag och generös när det gäller tillåtna grunder för spaning. Och så uppstod en situation där FRA-lagens förespråkare fick ägna en stor del av debatten i frågan åt att förklara att man nu skulle läsa och analysera den där domen från Strasbourg.
Men att ”titta noga” på en dom som sannolikt slår fast att en svensk lag strider mot Europakonventionens fri- och rättighetsskydd, är inget bra svar. I en rättsstat – och det vet våra folkvalda, statsråd och politiska tjänstemän naturligtvis om – är det en självklarhet att ny lagstiftning inte meddelas i strid med lag av högre dignitet. Däremot råder det fortfarande viss förvirring kring europarättens betydelse för svensk rätt.
Europakonventionen är nämligen ett levande fri- och rättighetsdokument som får sin egentliga innebörd genom Europadomstolens praxis. Och praxis förändras kontinuerligt. För att förstå Europakonventionen räcker det inte att läsa innantill bland artiklarna, utan man måste också ta hänsyn till domar från Strasbourg. Domen som fällde den brittiska signalspaningslagen gav tydligare konturer åt konventionens integritetsskydd, och påverkar därmed direkt den svenska riksdagens spelrum.
Europadomstolen har genom domar mot bland annat Frankrike (1990), Spanien (1998) och Schweiz (2000) utarbetat ett minimiskydd för enskildas rätt till personlig integritet och rätt till rättslig prövning när staten spanar på deras elektroniska kommunikation. I propositionen till FRA-lagen nämns detta minimiskydd ändå inte alls och Europakonventionen som sådan ägnas endast ett par sidor – i väldigt översiktlig form. I riksdagsdebatten som föregick beslutet att anta lagen berördes lagens förenlighet med Europakonventionen mig veterligen aldrig på ett relevant sätt. Vid något tillfälle nämndes att Tyskland hade klarat en prövning i Europadomstolen 2006. Men den tyska lagen hade ett mycket snävare ändamål med spaningen och hade dessutom ett betydligt starkare skydd för den personliga integriteten på en rad punkter än den svenska.
Europadomstolens bedömning av den brittiska signalspaningslagen är av avgörande betydelse för svensk del. Därför är det särskilt oroväckande att våra beslutsfattare inte tycks ha varit riktigt medvetna om att en prövning av den brittiska lagen ägde rum i Europadomstolen samtidigt som riksdagen röstade om FRA-lagen. I Lagrådets yttrande, som genom Europadomstolens dom mot Storbritannien i stora delar är överspelat, nämns till exempel inte ett ord om prövningen, som alltså pågick samtidigt som yttrandet skrevs. Visste Lagrådet ens om att en dom var att vänta i ett så avgörande fall? Om inte – vad har Lagrådet gjort med sina rutiner för att inte begå ett sådant misstag igen? Och om inte ens riksdagens främsta experter på området gör rätt – hur ska då besluten kunna fattas i rätt ordning av riksdagsledamöterna?
Jag har under sommaren och början av hösten träffat ett stort antal riksdagsledamöter och partiföreträdare som varit både lyhörda och snabba på att ta till sig innebörden av Europakonventionen. Det avgörande problemet är knappast brist på vilja från politikernas sida att sätta sig in i vilka krav Europakonventionen ställer på den svenska lagstiftaren. Det är snarare en strukturfråga. Vem ser till att berörda beslutsfattare får relevant information om utvecklingen av Europadomstolens praxis?
Att det kommit löften om förstärkningar av den personliga integriteten senare i höst är bra. Men det finns ingen anledning för svenska politiker att slå sig för bröstet när det man gör i själva verket är en anpassning till det minimiskydd som Europakonventionen innebär. Lika märkligt är det svar som regeringsföreträdare har gett när de konfronterats med FRA-lagens brister från konventionssynpunkt: Sverige kommer att följa en dom från Europadomstolen om FRA-lagen fälls. Det är ju inget mer än en självklarhet i en rättsstat. Huvudbudskapet från den överbelastade Europadomstolen på senare år är att staterna måste göra rätt från början. Och det budskapet måste våra politiker ta till sig.
Sverige borde inte långsamt och motsträvigt anpassa sig till Europakonventionens krav. Istället borde inställningen vara den motsatta. Och som bland annat Högsta domstolens ordförande Johan Munck konstaterade i en statlig utredning om skattetillägg för några år sedan bör Sverige inte balansera på gränsen till det otillåtna enligt grundläggande mänskliga rättigheter.
Det har gått ett drygt decennium sedan europarätten förändrade svensk juridik i grunden. Efter turerna kring FRA-lagen måste vi fråga oss i vilken utsträckning detta paradigmskifte får genomslag i lagstiftningsarbetet.
