Den så kallade Arbogarättegången mot den tyska kvinna som är åtalad vid Västmanlands tingsrätt för mord på två små barn och mordförsök på deras mamma har blivit mycket uppmärksammad. I början var det främst de prövade händelsernas brutalitet och tragik som föranledde uppmärksamheten. Den senaste tiden har dessutom frågor om nämndemännens agerande i anslutning till rättegången hamnat i fokus.
Jag tillhör dem, som brukar framhålla att det inte finns fog för det massiva misstroende mot de svenska domstolarna, som tid efter annan kommer till uttryck i massmedia och olika undersökningar. De avsteg som förekommer, från en i huvudsak välfungerande ordning, är enligt mitt intryck få – vilket inte innebär att jag bagatelliserar de specifika fallen. Men, genom att dessa avsteg sticker ut i mängden uppmärksammas de och bidrar till ett snedvridet intryck av att de svenska domstolarna mer generellt fungerar dåligt. Därmed är inte sagt att man inte skall försöka göra avstegen ännu färre och ständigt arbeta på rättsväsendets förbättring.
I en rättegång som blir uppmärksammad på andra grunder än att den innefattar förtroendeskadlig hantering, är det extra viktigt att domstolsväsendet visar upp sig från sin bästa sida. En sådan rättegång, som Arbogarättegången hade kunnat utvecklas till, kan då bli en viktig symbol för en i huvudsak välfungerande helhet. Omvänt riskerar förtroendeskadan att bli desto större, om rättegången handläggs på ett felaktigt sätt. När det gäller just Arbogarättegången tillkommer risken att Sveriges internationella rykte som rättsstat försämras. Tyskland har utlämnat en egen medborgare hit och har rätt att förvänta sig att hon får en rättvis prövning här.
Den 5 september var det många som andades ut, när Svea hovrätt meddelade sitt beslut i den jävsfråga som hade överklagats dit. I likhet med tingsrätten ansåg hovrätten att de två kvarvarande nämndemännen i Arbogarättegången inte var jäviga att handlägga målet. Den bedömningen ser jag ingen anledning att ifrågasätta. Men, hovrättens beslut, som var strikt avgränsat till jävsfrågan, innebär inte att det är fritt fram att fortsätta rättegången vid tingsrätten.
Flera bedömare har ansett att det är olämpligt att fortsätta rättegången med endast juristdomaren och två nämndemän i rätten. Det finns flera starka skäl som talar för en sådan ståndpunkt (ett är vad riksdagen har uttalat om olämpligheten i grova brottmål *). Men, så länge man endast diskuterar lämplighet kan man väga sådana skäl mot de starka skäl som å andra sidan talar för att inte ta om denna krävande rättegång.
Däremot verkar ingen tidigare ha uppmärksammat att det skulle kunna vara olagligt att fortsätta rättegången efter nämndemannens avgång (vilken för övrigt inte har handlagts i enlighet med reglerna om jävsprövning; under pågående huvudförhandling råder inte en ledamot av rätten själv över frågan om hon skall avgå eller inte). Men, här finns, enligt min bedömning, absoluta hinder mot att fortsätta rättegången, som domstolarna inte får bortse ifrån.
För att ha rätt att handlägga en rättegång måste tingsrätten, som bekant, ha en viss sammansättning av domare (den måste vara domför). Endast i undantagsfall får en juristdomare och två nämndemän handlägga ett brottmål, nämligen om en tredje nämndeman ”får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats” (1 kap. 3 b § rättegångsbalken). Enligt ett tydligt förarbetsuttalande (angående motsvarande reglering gällande länsrätterna, prop. 1982/83:126, s. 29) anses inte ”den omständigheten att jäv föreligger [- – -] utgöra sådant [förhinder] som medför att rätten bibehåller sin domförhet trots att en nämndeman avträder.” Betydelsen av detta uttalande kan förvisso diskuteras och avgör inte bedömningen av Arbogarättegången.
Avgörande är däremot att undantagsregeln förutsätter att rätten var fulltalig redan vid huvudförhandlingens början. Det var den inte. Den nämndeman som avgick gjorde det på grund av ett uttalande till Expressen.se. Detta uttalande kan tolkas som att hon ”i princip varit partisk från början till slut” (som rättens ordförande skall ha uttryckt saken, enligt ett citat på just Expressen.se). Grunden för att konstatera att nämndemannen var jävig framkom inte förrän långt in i rättegången, men det var inte då hon blev jävig. Hon var jävig (i betydelsen att hon kan betraktas som jävig) att handlägga målet från första början, förvisso enligt vad som först senare har framkommit. Därmed har tingsrätten inte varit domför, så att den hittills har haft rätt att handlägga Arbogarättegången. Då är inte heller undantagsregeln tillämplig, så att tingsrätten har rätt att fortsätta handläggningen, oavsett hur man ser på den regelns tillämplighet i jävsituationer i allmänhet.
Det är med djupt beklagande jag konstaterar att Arbogarättegången kanske inte bara borde, utan måste tas om. På många plan är det mycket olyckligt. Som sagt är det samtidigt särskilt viktigt att en rättegång som denna handläggs korrekt. Även om försvaret nu inte skulle göra en invändning om rättegångshinder är tingsrätten skyldig att självmant beakta ett sådant hinder. Skulle tingsrätten fortsätta att handlägga och slutligt döma i målet kan hovrätten, efter det överklagande dit som säkerligen kan väntas, vara tvungen att undanröja tingsrättens dom och återförvisa målet till tingsrätten för en helt ny rättegång där. Genom att agera nu kan de oundvikliga skadorna göras så begränsade som möjligt.**
Eric Bylander
Jur. dr, Universitetslektor i processrätt
vid Göteborgs universitet
* Justitieutskottet ville (i JuU 1982/83:32, s. 21) ”understryka att en sammansättning med enbart två nämndemän i rätten inte sällan måste anses var`a` alltför svag [- – -] särskilt i mål med betydande inslag av bevis- och påföljdsfrågor.
** En kortare version av denna artikel publicerades i Vestmanlands Läns Tidning den 16 september. I en kommentar till TV 4 Mälardalen samma dag gjorde rättens ordförande, lagmannen Per Kjellsson, gällande att tingsrätten, i enlighet med sitt tidigare beslut, alltjämt är behörig att fortsätta handläggningen. Något självmant agerande från dess sida är alltså inte att vänta.
