Utgångspunkten i gällande sexuallagstiftning är att det inte är tillåtet att ha sexuellt umgänge med en person som är under 15 år. Straffbestämmelsen om mindre allvarliga fall är avsedd att tillämpas med restriktivitet och tar sikte på fall där två personer, varav den ena är strax under 15 år, frivilligt har samlag med varandra. I sådana fall kan gärningen betecknas som sexuellt utnyttjande av barn.
Hovrätten finner att gärningen med hänsyn till målsägande A:s ålder – 14 år och knappt åtta månader – och hennes mognad samt omständigheterna i övrigt ska bedömas som mindre allvarligt. Mannen ska därför dömas för sexuellt utnyttjande.
Målsägande B, som vid den aktuella tidpunkten var 14 år och nio månader, har diagnosen DAMP. Utredningen visar att hon mognadsmässigt är två till tre år yngre än sin biologiska ålder och har svårt att få kontakt med personer i sin egen ålder och söker vuxenkontakter. Målsägande B var vid den aktuella tidpunkten föremål för stödinsatser från socialtjänsten och placerad på ett speciellt boende.
Hovrätten finner att den sexuella samvaron inte kan anses vara präglad av sådan ömsesidighet att gärningen är att betrakta som mindre allvarlig. I vart fall måste mannen sedan han träffat målsägande B personligen ha insett att samlagen inte kunde bygga på någon fullständig frivillighet från hennes sida. Gärningen bör därför, som tingsrätten funnit, bedömas som våldtäkt mot barn. Mannen döms för ett fall av sexuellt utnyttjande av barn och ett fall av våldtäkt mot barn, och dömd för den sammanlagda brottsligheten till två år och tre månaders fängelse.
Ombud: advokat Git Juhlin respektive advokat Johan Sederholm
Johanna Haddäng
