I en krönika om ordets betydelse skriver justitierådet Anna Skarhed följande: ”Om mottagaren inte lyssnar eller inte vill lyssna eller inte förstår faller orden platt”. Hon tillägger att det inte hjälper om ”budskapet är tydligt och logiken glasklar”.
Jag kan inte låta bli att höja på ögonbrynen när jag ser att just Anna Skarhed skrivit detta, särskilt med tanke på att det var hon själv tillsammans med fyra kollegor på Hösta Domstolen som nyligen varit ”mottagaren” som ”inte lyssnade eller inte ville lyssna”. Budskapet var ”tydligt” och logiken var ”glasklar” – men ändå ”föll orden platt!”. Orden jag syftar på var innehållet av min senaste ansökan om resning (HDs mål nr: Ö4575-06) som Skarhed tillsammans med fyra av sina kollegor med en tveksam motivering avslog i våras. Att Högsta Domstolens ledamöter kunde avfärda en så övertygande resningsinlaga fylld av ett så tydligt budskap och en glasklar logik var minst sagt anmärkningsvärt.
Jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och konfrontera justitieråden, och till min förvåning, mot alla odds lyckades jag skapa rättshistoria genom att få tillstånd ett möte med två av justitieråden som hade just avslagit min resningsansökan. Mötet, som godkändes av Högsta Domstolen, skulle äga rum på deras mark och med deras fulla samarbete och på bådas, särskilt mina, villkor. Och mina villkor var att jag skulle få lov att ställa Sveriges högst uppsatta domare mot väggen och klämma fram svaren på varför de inte ”lyssnat” och varför de avfört ”logiken” och varför ”orden föll platt”. I förhandlingarna om mötet gjorde jag ingen hemlighet av att om justitieråden skulle bevilja mig ett möte fick de räkna med en utfrågning som inte motsvarar någonting de tidigare varit med om!
Mötet ägde rum i ett stort och fint sammanträdesrum i Högsta Domstolens lokal klockan 15.00 på onsdagen den 14 maj 2008. På ena sidan av det stora konferensbordet satt jag tillsammans med min advokat Björn Hurtig. På andra sidan satt justitieråden Per Virdesten och Kerstin Callissendorff , två av de domare som någon vecka tidigare hade avslagit min resningsansökan. De hade gått med på att svara på mina frågor.
Mötet, som pågick i ungefär 75 minuter, påbörjades med att justitieråden ville påpeka att detta var ett mycket ovanligt sammanträffande och att de inte betraktade mig som någon rättshaverist utan tvärtom respekterade de min ståndpunkt om att jag är felaktigt dömd.
Men att de skulle sitta där och förklara sig och svara på frågor av en dömd person vars resningsansökan de just hade avslagit var någonting som aldrig tidigare hade inträffat i Högsta Domstolens moderna historia. De menade att jag skulle vara tacksam – och det var jag!
Efter att sitta en stund öga mot öga med dessa två av Sveriges högst uppsatta jurister och diskutera målet fram och tillbaka började jag få en ganska klar bild av deras sätt att resonera. Upptäckten bekräftade det som många advokater har sagt till mig under de senaste 10 åren och den var synnerligen oroväckande. Det som överraskade mig mest var deras fullkomliga brister om kunskaper i angelägenheter utanför lagtexterna, och deras avsaknad av kunskaper i det vardagliga sexuella samspelet mellan män och kvinnor i det moderna samhället! Per Virdesten var emellertid en mycket vänlig och trevlig gentlemannatyp som jag inte kunde låta bli att hysa stor respekt för. Han behandlade mig med stor respekt och värdighet och trodde verkligen djupt på allting som han sade. Sådant går inte att fördöma. Men han påminde mig om min gamle Onkel som var domare på 60-talet. Denne kunde läsa 700 sidor av krångliga juridiska papper och uppfatta varenda ord, men karln kunde inte koka ett ägg!
Trots hans vänliga inställning hade Virdesten bara en rad krypiska svar på varenda fråga som jag ställde, och när jag konfronterade honom med ett gediget underlag till varför två av hans kollegor (Torgny Håstad och Ann Christine Lindeblad) genom skiljeaktighet i det ärende som behandlats ett år tidigare (mål nr Ö4323-00) velat bevilja mig resning kände jag för första gången under mötet att han också vägrade lyssna eller kanske inte ville lyssna till det ”tydliga budskapet” och den ”klara logiken” trots att dessa stirrade honom rakt i ansiktet! Jag gick ifrån mötet med en behaglig bild av individen Mister Per Virdesten men med en oerhört tveksam bild av ”Justitierådet” Per Vidersten
Det framstod redan från första stunden som uppenbart att Kerstin Callissendorff och jag hade dålig kemi varför förutsättningarna för en meningsfull diskussion om varför hon avslog min resningsansökan knappast existerade. Hon verkade tycka att det var jobbigt att konfronteras av mig! Detta fick mig att undra varför i hela fridens namn det var just hon som hade gått med på att delta i mötet? Jag hade troligen haft mer nytta av att istället ha haft Anna Skarhed på andra sidan bordet, hon är åtminstone inte rädd för att debattera, diskutera och svara på frågor.
”Är det här något slags förhör?” frågade Calissendorf lite halvirriterad medan hon vägrade svara när jag rullade upp en lång rad nya omständigheter och kom in på den känsliga frågan om varför justitieråden inte till fullo tillämpade resnings praxis genom den s.k. tilläggsregeln i Rättegångsbalkens 58:e Kapitel, och varför man istället för att följa Bertil Bengtssons och Lars Welamsons vägledande doktriner om resning, totalt struntade i all den nya bevisningen i målet. Då sade Kerstin Callissendorff någonting märkligt: ”Det hade ju varit lättare för oss att bevilja denna resning än att avslå den”.
”Jaså – varför gjorde ni inte så då? ” svarade jag och tillade att det kanske hade varit klokare att bevilja resningen så att Hovrätten ånyo kunde avgöra saken under juridiskt mer tillfredställande förutsättningar än de som rådde för 15 år sedan.
Under detta möte fick jag och advokat Hurtig ganska stor insyn i hur justitieråden behandlar resnings ärenden i sexualbrottmål och en sak fick jag väldigt klart för mig, nämligen att deras utgångspunkt är definitivt alltid orubblighetsprincipen. Efter samtalet med Callissendorff och Virdesten är jag säker på att de nya omständigheterna som förebragdes i min resningsansökan har bemöts av halvstängda ögon och en förträfflig ovilja att se sunt förnuft.
Frågan är nu varför? Varför skulle så många justitieråd i Sveriges Högsta Domstol vägra lyssna på ordet, särskilt när ordet har ett kristallklart och tydligt budskap som inte går att ifrågasätta enligt vanligt ”bondförnuft”? Det enda svar jag kan komma på är att det handlar om behovet av justitieråden att skydda Högsta Domstolen från kritik från andra inom det juridiska etablissemanget ifall det, genom en resning i mitt mål, skulle framkomma att självaste Högsta Domstolen slarvat i tidigare behandlingar av ärendet.
I JKs rättssäkerhetsrapport ”Felaktigt Dömda” skriver Professor Hans Gunnar Axberger om två resningsfall där Högsta Domstolen underkänt deras egna kollegors behandlingar av ärenden genom att bevilja resning på samma grunder som resning tidigare förnekats. Skillnaden nu är att målet Billy Butt är mer känt i rikets massmedia än de målen som JK belyser.
På vägen ut ur HDs lokal följde Virdesten och Calissendorff med mig och min advokat fram till porten. Jag ställde min sista fråga: ”Hur kommer det sig egentligen att ni gick med på det här mötet?” Båda svarade att det berodde på att jag bad om det och att jag hade varit duktig på att snacka omkull Högsta Domstolen så att man gick med på att träffa mig. Min advokats replik till detta var given: ”Kan ni tänka er då, att det kanske var så att Billy snackade omkull dom där tjejerna istället för att ha våldfört sig på dem?”
Dessa ord hade också ett tydligt budskap med en klar logik, men det märktes att varken Virdesten eller Callissendorff ville ge någon slutreplik. De kanske inte ville lyssna och därmed precis som Anna Skarhed skriver ”föll orden platt”
Billy Butt
