Nyligen satt jag i en tevesoffa och diskuterade anhörigas rätt till skadestånd när någon närstående dött. Anledningen till medias intresse för skadeståndsfrågan var den då förestående tingsrättsdomen mot barnamördaren Anders Eklund. Den mediala dramaturgin var fixerad redan innan vi gäster kommit till studion. Skadestånden i Sverige är för låga. Hur kan juristen försvara att en mördare bara behöver betala 50 000 kronor (i något fall 75 000 kr) till den dödas närstående? Är ett liv verkligen inte värt mer än 50 000 kr?
Det är klart att ett liv inte ”är värt 50 000 kr”. Ett liv är ovärderligt. Även skadeståndsrätten utgår från att ett liv inte kan värdesättas i pengar. Allt annat vore omänskligt. Men samtidigt strävar skadeståndsrätten även vid de ovärderliga skadorna efter att ge någon form av kompensation i pengar. Överflyttning av pengar är det enda verktyg som skadeståndsrätten har att arbeta med. Även ovärderliga skador är skador: Förlusten av min syn är självklart en skada även om den inte på ett enkelt sätt kan uttryckas i kronor och ören. Och på något sätt bör det kompenseras.
Är mot denna bakgrund skadestånden i Sverige för låga? Det tas ofta bara för givet att det är så. Men för att kunna säga om ett skadestånd är för lågt så måste vi först göra klart för oss vad det är till för. Utgångspunkten är enkel men inte banal: Skadeståndet är till för att ersätta skadan. Det är ofta okomplicerat. I de flesta fall, om än inte de fall som diskuteras i TV4:s morgonsoffor, så finns det inte så mycket utrymme för att beklaga skadeståndsnivåerna. Om jag av slarv krossar en fönsterruta värd 1000 kronor och blir ålagd att betala 1000 kronor så är beloppsbestämningen i allmänhet inte intressant alls. Skadeståndet motsvarar helt enkelt den ekonomiska kostnad som skadan medför.
När det sägs att skadeståndet är för lågt i svensk rätt så är det inte gärna de här situationerna som man avser. Det är istället de ideella skadorna som man tar sikte på. Är då skadestånden för ideell skada för låga i svensk rätt? Inte heller denna fråga kan besvaras utan en föreställning om vad skadeståndet skall fylla för funktion. Det är helt meningslöst – i ordets sanna bemärkelse – att säga att skadestånd för ideell skada för låga i svensk rätt om man inte bygger på en mer eller mindre genomtänkt uppfattning om vad som är en rimlig nivå och varför just denna nivå är rimligare.
Problemet är att det sällan finns några sådana genomtänkta uppfattningar om vad det ideella skadeståndet har för funktioner, eller bör ha för funktioner. Frågan är om det finns anledning att döma ut högre belopp i ett fall som Englas än i andra fall. Det är en synpunkt som är svår att nå fram till i fall som gränsar till att bli nationella trauman.
Men det principiella synsättet på skadeståndsrätten är en viktig sak, även i fall som är hemska. Kanske är det särskilt viktigt i fall som är så hemska som det här. Juridiken måste vara principiell. Skadeståndsrätten måste vara principstyrd. Det får vi inte rucka på. Att lämna över till domstolarna att skönsmässigt bestämma skadestånd från fall till fall, utan att ta ställning till vad syftet med skadeståndet är och hur ersättningen skall kunna främja det syftet, är inte en möjlighet i en rättsstat. Det kan dessutom sända ut oönskade signaler.
Vad är principerna bakom anhörigskadeståndet? Det viktigaste är att anhörigskadeståndet inte värderar människans liv. Det är inte en prislapp på den döda personen. Det är en ersättning till de anhöriga för deras skador, inte den dödas skador. Anhörigskadeståndet är inte heller en ersättning för de närståendes integritetskränkning eller lidande, utan en ersättning för den psykiska skada som de anhöriga presumeras ha drabbats av. Även ersättningen för den presumerade psykiska skadan måste emellertid, liksom ersättningen för kränkning till t.ex. brottsoffer, schabloniseras i hög grad. Att låta de anhöriga styrka sina psykiska skador enligt ett traditionellt civilprocessuellt synsätt skulle i praktiken innebära att det skulle vara svårt att någonsin erhålla skadestånd. Men eftersom vi alla vet att anhöriga drabbas fruktansvärt hårt när någon närstående dödats i ett fall som Englas är det rimligt att rättsordningen presumerar en skada. Beloppet är schabloniserat – som regel utgår 50 000 kr – eftersom det är svårt eller omöjligt att säga vad den psykiska skadan är värd.
Rättsordningen bör alltid vara beredd att ompröva skadeståndsschabloner. Men rättsordningen bör också vara beredd att försvara principen bakom schabloniseringen. Så snart en domstol, vid ett ovanligt vidrigt brott, höjer en ideell ersättning – vare sig det är en kränkningsersättning till ett brottsoffer eller en anhörigersättning till en närstående – så visar den samtidigt att den ideella skadan inte är ovärderlig, eftersom skadan ju tydligen var värd mer än tidigare brottsligt orsakade skador. Ifrågasättandet av beloppen fortsätter då bara, men på en högre beloppsnivå: Varför skall då inte det här brottet, som också är särskilt vidrigt, erhålla en ersättning högre än schablonen?
Problemet med en sådan utveckling är inte i första hand att samhällskostnaderna nog lär öka, även om det i och för sig kan antas vara fallet, utan att det underminerar schabloniseringens principiella grund. Anledningen till att rättsordningen utgår från schabloner i dessa fall är att det inte finns några rationella skäl att placera ut ideella skador på en monetär skala. De kan inte relateras till varandra på ett sådant sätt. Men om domstolarna avviker från schablonerna så underkänner de samtidigt denna principiella inställnings relevans: Då går det ju, åtminstone i vissa fall, att säga att den ideella skadan A är värd mer pengar än skadan B. Om domstolen nu har verktygen för att värdera de ideella skadorna i olika belopp så borde den väl värdera alla ideella skador in casu?
Är skadestånden för ideella skador för låga? Frågan går inte att besvara, eftersom skadeståndet aldrig kan ersätta skador av det slag som nu diskuteras. Även skadeståndsrätten har sina begränsningar. Men genom schabloniseringar och pedagogik kan vi minska de negativa effekterna av dessa begränsningar. Det bakomliggande problemet – att ideella skadestånd aldrig kan uppnå det tänkta syftet – tycks däremot olösligt.
Mårten Schultz
Frågan om det ideella skadeståndets funktioner diskuteras utförligt i min kommande bok Kränkning, som ges ut av Jure Förlag inom kort.
