Ändringarna i rättegångsbalken innebär inte en modernare utan en i alla avseenden sämre process. Och vi advokater har inte alls betraktat ändringstendenserna i rättssystemet stillatigande. Både Advokatsamfundet,
inte minst genom Anne Ramberg, och många av oss praktiserande advokater har förgäves sökt utveckla domstolsprocessen mot större rättssäkerhet till
fördel för den berättigade part som är processens enda rimliga mål att
främja. Vi har helt säkert trott att de insikter vi förmedlat skulle ta bort
de åsiktsstyrda missförstånd som nu blivit lag.
Dessvärre har en rad karriärbyråkrater inom domstolsförvaltningen tillåtits
lägga ett perspektiv som framförallt prioriterat domstolarnas och dess
personals perspektiv. För Domstolsverket och dess personal är
måltillströmning är ett problem i stället för en möjlighet att genom många
riktiga domar skapa ett rättsligt fungerande samhälle. Handläggningen skall
styras upp och parterna tvingas låsa sin talan vid grunder och bevisning i
tidiga skrifter i stället för en dynamiskt muntlig process som huvudpunkt
och därtill att de hindras att föra talan i mer än en instans i så långa
stycken som möjligt.
Vad ändringarna kommer att innebära är att långt fler berättigade parter
kommer att förlora sin talan, eftersom det alltid är den som verkligen har
rätt som har att vinna på möjligheten att komplettera uppgifter och
bevisning samt komma på de avgörande argumenten vid huvudförhandlingen och att med en förbättrad talan få klaga på ett felaktigt utslag till en andra
instans.
De felaktiga utslagen kommer också att bli fler från just de domare som ger
flest upphov till sådana, av den enkla anledning att skärpan i deras
domskrivning sällan tillkommer av hänsyn till parter och ombud utan för att
inte drabbas av kritik från Hovrätt eller Högsta Domstolen, vilken till
skillnad från ömkliga parter kan ha en högst avgörande betydelse för den
framtida karriären.
Ändringarna förstärker därför godtycket och spelfunktionen i rättssystemet.
Det kommer att bli än mer möjligt att vinna mål för fel part, utom för
misstänkta i brottmål som i än högre grad än hittills kommer att bli
”railroadade” av Systemet, med domar som skenbart blir berättigade genom
förtigande, tillägg och förändringar av de grunder och invändningar som
åberopats av tappande part. Det är illa nog i de allvarliga fall som JK
kritiserat, men när vi talar om bötesmål som medborgarna får klara själva
utan hjälp av advokater är det mycket riskfyllt, när det blir omöjligt att
klaga.
Riktiga förbättringar för rättssäkerheten vore första att skärpa kraven på
bevisning i alla mål, så att det inte är möjligt att med tramsbegrepp som
”trovärdighet” eller ”sannolikhet” hitta på grund för domar som i den oftast
otrovärdiga och osannolika verkligheten saknas. Därmed skulle en stor del av
de mål respektive invändningar som i dag drivs av icke berättigade parter
försvinna – en stor vinst för rättssäkerheten och en ännu större för
domstolsverkets budget, för den som anser att det sista har betydelse.
Sedan bör rättegången i första instans vara en enkel och snabb prövning, där
det sällan skall vara vad som idag kallas fullsutten rätt och där de flesta
mål sätts ut och föredras efter att stämning och svaromål utväxlats och
eventuella yttranden ingivits. En sådan enkel prövning rensar lätt undan de
80-85% av målen som inte heller i dag blir överklagade och lämnar
domstolarnas resurser för en verklig prövning i andra instans, där båda
parter skall ha möjlighet att förbättra sin talan, grunder och bevisninG.
Vi vill inte att som hittills, och än värre efter ”reformen”, den
berättigade parten riskerar att förlora på grund av misstag av sig själv,
sitt ombud eller tingsrättens domare.Att som nu blir fallet många mål avgörs
i en instans och att det därtill redan långt före huvudförhandlingen läggs
hinder för kompletteringar gör att alla mål måste ges en jätteinsats redan
från stämning och svaromål. Dessa blir alltmer omfattande och föranleder
alltmer kommunikation mellan parterna med förelägganden och yttranden. Det
gör att kostnaden ökar så att det blir ogörligt att driva mål om sådana
värden som berör vanliga medborgares ekonomi, om tiotusentals eller enstaka
hundratusental kronor. Det är nämligen inte muntliga förberedelser eller
huvudförhandlingar som utgör någon nämnvärd del av tidsinsatsen utan
skriftväxlingen. Enligt min trettioåriga erfarenhet i relation 5-1 och med
nya reformen blir det lätt 10-1!
Endast den som tycker att rättegångsbalkens syfte är att göra det lättare
för skydda dåliga domar från överprövning och att det däremot är likgiltigt
om rätt part förlorar kan se någon fördel i den avveckling av
rättssäkerheten för den berättigade som förändringarna hittills medfört.
Ändringarna ger bara bättre verktyg åt oss advokater att motverka detta
syfte med fördyrande skrifter, formella invändningar som förhindrar en
materiell prövning. Det ger inte en modern process utan en medeltida
rättssäkerhet där det mer än någonsin i modern tid kommer att vara godtycket
som regerar i namn av effektivitet.
Rättsprocessens enda syfte är att så långt möjligt ge ett verktyg för
berättigade parter att få rätt. Då måste vi ha instrument att bekämpa vad
Sokrates kallar den mest föraktfulla okunnighet – den som tror sig veta det
den inte vet. Dess värre är det den som regerar alltför mycket i vårt land
och det som kallas vårt rättssystem.
Ulf Lundman, Advokat
