Jag hade skäl att fundera en smula över sakernas tillstånd i samband med att jag för några veckor sedan lämnade den stora advokatbyrån för att på egen hand och i syfte att finna en bättre balans i tillvaron, ägna mig åt att uteslutande göra saker jag gillar tillsammans med människor jag gillar.
Mycket har hänt med den affärsjuridiska advokatverksamheten och i branschen under de senaste 15 – 20 åren. Tydligast märks kanske de förändringar som hänger samman med att branschen under dessa år insett att advokater driver affärsverksamhet och att det ligger ett värde i att utveckla verksamheten i en riktning som svarar mot vad marknaden efterfrågar. I takt med att samhället och näringslivet blivit mer komplext har marknaden kommit att efterfråga alltmer specialiserade tjänster. Internationaliseringen av det svenska näringslivet driver utvecklingen åt samma håll och det har gått relativt fort. Man skall komma ihåg att det var först i samband med att Sverige anslöt sig till EES-avtalet 1993 och till EU 1995 som vi i Sverige öppnade upp i egentlig mening för utländska investerare. Vem i min generation minns inte valutalagen med valutaregleringen (lagen upphävdes 1990), bundna och fria aktier i aktiebolagslagen (bestämmelserna upphävdes 1993) och reglerna om tillståndstvång för utländska förvärv av svenska fastigheter (de sista restriktionerna upphävdes först år 2000)?
Skatterätten och arbetsrätten har väl i alla tider, eller i vart fall så länge jag kan överblicka, hanterats av specialister, beroende på att rättsområdena är ganska speciella och att det i större utsträckning är förenat med mer risk att ge råd inom dessa områden. Men efter hand har marknaden, i stor utsträckning styrd av influenser från väster (London och USA), frågat efter expertis och specialister även inom andra områden. Utvecklingen har kommit att leda till att verksamheten, initialt bland de större affärsjuridiska advokatbyråerna men på senare tid även bland mindre byråer, nu gärna organiseras i arbetsgrupper eller specialistgrupper. På många byråer är detta en realitet i meningen exempelvis att juristerna i Fastighetsgruppen sysslar med fastighetsrelaterade ärenden (fastighetsrätt, -transaktioner eller -finansieringar) och uteslutande det, vilket naturligtvis leder till ökad reell specialisering och kompetensutveckling, medan på andra byråer är den organisationen mera en illusion. En bidragande faktor till att utvecklingen gått så fort och relativt smärtfritt är att byråerna och marknaden har ett gemensamt intresse i detta, eftersom den reella specialiseringen också skapar förutsättningar för väsentligt ökad lönsamhet hos byråerna. I själva verket är verklig specialisering en av de viktigaste faktorerna, vid sidan av fokusering och affärsmodell, som skiljer den riktigt lönsamma byrån från andra byråer (och lönsamhet är en väsentligt mer intressant företeelse att begrunda än omsättning och storlek). Bland de större byråerna i New York och London har graden av specialisering, driven av marknadens krav och lönsamhetskravet, nått så långt att juristerna inte längre är specialiserade på (för att ta ett exempel) kapitalmarknadsrätt, inte heller på börsjuridik och inte heller på finansiella instrument utan endera på ”debt capital markets” eller på ”equity capital markets”. Man undrar stilla vem som hanterar konvertibla skuldebrev.
Specialiseringen är naturligtvis nödvändig och i grunden av godo. Men den är inte problemfri. Vi som var verksamma advokater redan på 1990-talet (och dessförinnan) utbildades och utvecklades till generalister inom (affärs)juridiken och har, även om vi på senare tid anpassat vår verksamhet till dagens krav genom att fokusera våra insatser på relativt begränsade rättsområden, i huvudsak kvar generalistens vidare perspektiv och har därmed, som jag ser det, en överlägsen (i jämförelse med den rena specialisten) förmåga att leda även de mest komplicerade transaktionerna och projekten och samordna de insatser inom olika sak- och rättsområden som behövs för att transaktionen skall gå i mål.
De unga juristerna på framför allt de stora byråerna utbildas och fostras redan från början i specialiseringens tecken och riskerar därmed i stor utsträckning att gå miste om det bredare perspektivet. Det är nog inte något avgörande problem tidigt i karriären. Tvärtom kommer ungdomarna därmed att utvecklas snabbare inom sitt specialområde än vad vi gjorde när vi var unga och får tidigare möjlighet att bidra med värdefulla insatser i väsentligt intressantare ärenden, vilket naturligtvis leder till en brantare inlärningskurva och större och intressantare utmaningar. Det tilltalar dagens otåliga ungdomar. Problemen uppkommer senare i karriären, när de nu unga juristerna skall ta över de mera övergripande rollerna i uppdragen från oss äldre. De kommer då att sakna det bredare perspektivet på advokatverksamheten och rådgivarrollen och den bredare kompetensen. Och med ”sakna” menar jag inte bara att de inte kommer att ha den bredare kompetensen, utan även att de på sikt kommer att vara besvikna över att inte ha den.
Arbetsgivaren, d.v.s. advokatbyrån, har ett ansvar för, och ligger i byråns, i vart fall långsiktiga, intresse, att de anställda unga biträdande juristerna får en utbildning och professionell utveckling som kan utgöra plattform för en lång och framgångsrik karriär i branschen. Många av de affärsjuridiska advokatbyråerna tar inte sitt fulla ansvar för detta i dag. Det är, kortsiktigt, mer lönsamt för byrån att låta de unga biträdande juristerna arbeta och utvecklas uteslutande inom sitt specialområde. Men på sikt är det förödande, både för den då inte längre så unga juristen och för byrån, om specialistkompetensen inte kompletteras med en bredd inom gebitet.
Here’s the good news: Det går att komma till rätta med detta. Men det förutsätter att byråerna ser lite mer långsiktigt på sin verksamhet. En lösning är naturligtvis att de unga biträdande juristerna under de första (3 – 5) åren får (eller tvingas!) arbeta inom olika arbetsgrupper respektive med olika typer av uppgifter och uppdrag. Det sker nog i viss utsträckning i dag, men knappast på allvar och i vart fall inte i tillräcklig utsträckning på alla byråer. Skälet är väl främst att det strider mot lönsamhetsintresset på byråerna (ett intresse som i och för sig är fullt legitimt), men jag tror att det även i den här delen finns en konflikt mellan det kortsiktiga lönsamhetsintresset och det långsiktiga. Och det är det senare som är legitimt. Man skall, om man vill driva en rationell och lönsam verksamhet, absolut se till så att de unga juristerna specialiserar sig och utvecklar sitt kunnande inom ”sitt” område, men byråerna måste också, trots att det kanske svider lite i den kortsiktiga lönsamhetsnerven, sörja för att den professionella utvecklingen och utbildningen för de unga juristerna även innehåller kraftiga inslag av bredd och överblick.
De kloka ungdomarna kräver detta och de kloka byråerna lever upp till de kloka unga juristernas krav.
Det handlar om överlevnad på sikt. För båda.
