Lisa Westfelt, kriminolog vid Stockholms Universitet, har i sin avhandling, Migration som straff?: Utvisning på grund av brott 1973-2003 med fokus på flyktingskydd, särskilt studerat fall som gäller personer med status som flyktingar eller andra skyddsbehövande.
– Det är i dessa fall, där den utvisade är skyddsbehövande och riskerar förföljelse i sitt hemland, som frågan huruvida hänsyn i tillräcklig grad tas till de mänskliga rättigheterna blir central, förklarar Lisa Westfelt.
I avhandlingen studeras samtliga fall där en tingsrättsdom förenats med utvisning under perioden 1973-2003 och detta motsvarar ungefär 14 550 utvisningsdomar. Lisa Westfelt visar att antalet utvisningar varierat under perioden samt att två grupper skiljer sig åt i flera avseenden, nämligen utvisade som var folkbokförda respektive befann sig i landet på tillfälligt besök, både vad gäller den för utvisningen grundande brottsligheten och utveckling över tid.
Majoriteten av dem som utvisas är personer som saknar uppehållstillstånd och vistas tillfälligt i Sverige. Och antalet utvisningar i denna grupp har ökat kraftigt från omkring fem procent i mitten av 1980-talet till arton procent i början 2000-talet.
– Utvecklingen kan varken förklaras av förändringar i lagstiftningen, av att antalet utländska medborgare som lagförs för brott ökar eller av att brotten blir grövre. Utvecklingen torde i stället ha sin anledning i att de svenska domstolarna tillämpar en hårdare praxis, säger Westfelt.
Hon identifierar i sin studie 282 personer som trots uppehållstillstånd grundat på flyktingstatus eller som annan skyddsbehövande utvisats.
– I dessa fall ställs individens skyddsbehov mot statens intresse av att utvisa de utländska medborgare som begår brott, säger Lisa Westfelt.
Vidare utförs i avhandlingen dessutom en studie där frågan om i vilken mån och på vilket sätt domstolen diskuterar eventuella verkställighetshinder och risker för den dömde vid en utvisning till hemlandet. Och frågan visar sig vara relativt osynlig.
– Endast i drygt tjugo procent av fallen tas något om risker och verkställighetshinder upp i domen trots personens status som flykting eller skyddsbehövande, konstaterar Lisa Westfelt.
Domstolen har vid sin bedömning möjlighet att inhämta yttrande i frågan från Migrationsverket. Trots att sådana inhämtas i närmare 80 procent av fallen visar sig yttrandena vara närmast identiska för olika personer och baserade på allmänna riktlinjer snarare än på den enskildes fruktan för att återvända till hemlandet.
– I endast fyra av 34 fall där domstolen gör sin egna bedömning av flyktingskapet nämns något om frågan kring verkställighetshinder i domen, avslutar Westfelt.
Åsa Persson
