Allemansrätten – stark ställning trots avsaknad av precisering

Allemansrätten omnämns i regeringsformen och i miljöbalken men det framgår inte någonstans i svensk lag vad den innebär. Den vedertagna bilden av allemansrätten i den juridiska litteraturen är att allemansrätten innefattar en rätt att ta väg över annans mark, att kort uppehålla sig där och att tillgodogöra sig vissa naturprodukter. Allemansrätten finns inte bara i Sverige utan den finns också i Norge och Finland och även delvis i flera andra länder. Det är dock oklart om allemansrätten har gamla anor. Eventuellt kan man spåra dess bakgrund till medeltiden när synen på ägande var en annan än idag. Allemansrätten har en stark ställning i svensk rätt idag. Detta trots att den inte finns beskriven någonstans i svensk lag. Det framgår av en avhandling i rättsvetenskap vid Linköpings universitet.

– Allemansrätten finns omnämnd i två lagar, regeringsformen och miljöbalken, säger hon. Men vad den närmare innebär finns inte beskrivet i någon svensk lag, säger Åsa Åslund, avhandlingen författare, i en kommentar.

Inspiration till sin forskning fick Åsa Åslund av det så kallade forsränningsfallet som hamnade i Högsta domstolen hösten 1996. Fallet rörde allemansrätten eftersom en västgötsk markägare ville få ett förbud för sin granne att utnyttja hans fastighet för organiserade flottfärder. Verksamheten bedrevs kommersiellt och det stora antalet forsrännare skadade forsbranterna och förstörde fisket. Högsta Domstolen förbjöd visserligen verksamheten, men konstaterade samtidigt att det rent principiellt är tillåtet, enligt allemansrätten, att bedriva även kommersiell verksamhet på någon annans mark, förutsatt att denna inte skadas.

I övrigt finns det bara en handfull domar som direkt handlar om allemansrätten. Åsa Åslund har vid sidan av dessa studerat ett hundratal andra domar och dokument där resonemang förs kring allemansrätten. Det rör frågor om markanvändning, exempelvis strandskydd eller bygglovsärenden.

Åsa Åslund berättar att allemansrätten ger oss rätt att utnyttja andras mark, dels för vardagsnytta, dels för rekreation. Men inte bara som utövare, utan också som kanalisatörer. Och där kommer möjligheten till kommersiellt utnyttjande in. Du kan kanalisera andras rekreationsaktiviteter till en annans mark utan att bryta mot allemansrätten.

– Ett grundkrav är dock att naturen inte slits ner för då fungerar den ju inte längre lika bra för rekreationsändamål. Dessutom finns det undantag från allemansrätten. Mark som ingår i någons hemfridszon, som behövs för näringsändamål exempelvis jordbruk och som är biologiskt känslig kan undantas, säger hon.

Resultaten visar dock att allemansrätten är grundläggande, och domstolen söker lösa markanvändningskonflikter så att marken kan användas på ett, för markens utformning, lämpligt sätt – sett ur synvinkeln att mark är en begränsad naturresurs som ska användas ändamålsenligt för hushållning med resurser och för en hållbar utveckling.

Nina Radojkovic