“I detta mål yrkas att läkarna tillerkänns ersättning av staten för de livsförstörande skador som tillfogats dem. Dessa skador har vållats genom en sammanhängande kedja av kumulerade fel och försummelser samt organisationsfel i den svenska statens myndighetsutövning”, skrev dåvarande ombudet Anders Agell i den stämningsansökan angående skadestånd med anledning av det så kallade styckmordsmålet som i april 2007 lämnades in till Attunda tingsrätt.
Nu har läkarnas nya ombud, Kajsa Blomgren och Carl-Johan Vahlén, till samma domstol inkommit med sex sakkunnigutlåtanden från olika experter, bland dessa en brottsplatsundersökare som deltog i mordutredningen, två docenter i allmän psykiatri samt ett gemensamt utlåtande från sex experter i rättsmedicin, som stöd för de båda läkarnas skadeståndsanspråk. Den ene läkaren begär knappt 22 miljoner kronor i skadestånd av staten för bland annat kränkning och förlorad arbetsförtjänst; den andre knappt 19 miljoner kronor. Därutöver begär läkarna även ersättning för pensionsförlust, jämte ränta på aktuella belopp.
Tomas Eriksson, docent i allmän psykiatri och rättspsykiatri, är en av dem som ingett ett skriftligt utlåtande. Gällande förhör som hållits med mamman till ett barn som påstås ha bevittnat styckningen av Catrine da Costas döda kropp skriver han bland annat att ”De uppgifter som mamman lämnat i det aktuella polisförhöret består dels i ett återgivande av vad barnet uppges ha berättat för henne och dels hennes tolkningar härav”.
Docentens slutsats är att ”Det är helt uppenbart att mamman i det aktuella polisförhöret, vad beträffar de uppgifter som skulle ha lämnats henne av barnet, helt saknar tillförlitlighet.”
– Denna slutsats baseras på den väletablerade kunskapen att personer omöjligen kan påminna sig något som inträffat när de varit så unga som ett år och fem månader oavsett när de senare tillfrågats om händelserna. Dessutom är det inte heller möjligt för barn som är så unga som tre år och sju månader att lämna tillförlitliga uppgifter om någonting över huvud taget oavsett när händelserna skulle ha inträffat, skriver Tomas Eriksson i sitt utlåtande.
Nils Wiklund, docent i rättspsykologi, framhåller i sitt utlåtande att kammarrätten inte fäste något avseende vid barnets och mammans uppgifter, och att det i kammarrättens sammanvägning av bevismaterialet inte användes några uppgifter hänförliga till barnet i beviskedjan.
Tingsrätten, däremot, avstod från att förordna om en utsagepsykologisk granskning av barnets uppgifter, vilka därmed kom att få betydelse för skrivningen av tingsrättens dom som innebar att domstolen funnit att de två männen styckat Catrine da Costas kropp, menar Nils Wiklund.
Nils Wiklund tar även upp de ögonvittnesidentifieringar som ett fotohandlarpar gjort i samband med utredningen av mordet på Catrine da Costa. Han skriver bland annat att makarnas utpekande av en av läkarna som den man som lämnat in en filmrulle med bilder av en styckad kropp för framkallning – till skillnad från barnets berättelse – fick ”central betydelse för kammarrättens sammanvägning av bevismaterialet i domen”. Kammarrätten skriver bland annat att makarnas utsagor var ”så samstämmiga och säkra att ett misstag framstår som helt uteslutet”.
Men var det verkligen så? ”Argumentet att vittnena var helt säkra i sina utpekanden när de vittnade i domstolen är ett riskfyllt argument”, skriver Nils Wiklund, och menar att säkerheten inte betyder att utpekandet är korrekt.
Den psykolog som ursprungligen, med Nils Wiklunds assistans, gjorde analysen av fotohandlarparets ögonvittnesidentifiering pekade redan 1993 på flera felkällor. Bland dessa kan nämnas att antalet korrekta utpekanden sjunker markant redan efter fyra månader. I fotohandlarnas fall dröjde det tre och ett halvt år mellan händelsen i fotoaffären och vittneskonfrontationen.
Vidare gjordes enligt utlåtandet inte bara en vittneskonfrontation, utan flera. I den första deltog den ena misstänkte mannen, men i påföljande konfrontation förekom istället den andre misstänkte. Vid dessa pekade makarna ut olika personer. Till slut ”enades” de om en andre misstänkte mannen, men det framgår av deras kommentarer att båda var osäkra. ”Jag höll ju på femman sist, det är svårt att skilja mellan fem och nio” kommenterade mannen bland annat sin egen identifiering. Hustrun säger att nummer fem ”påminner” om mannen som lämnade in filmen; vilket enligt Nils Wiklund inte är ett säkert utpekande.
– Utredningen påvisade således en lång rad allvarliga felkällor, som leder till slutsatsen att makarnas utpekande av den andre mannen inte kan bedömas som tillförlitliga, skriver Nils Wiklund. Utredningen påvisade således en lång rad allvarliga felkällor, som leder till slutsatsen att makarnas utpekande av den andre mannen inte kan bedömas som tillförlitliga, skriver Nils Wiklund.
Ett av läkarnas nya ombud, advokat Kajsa Blomgren, kallar fotohandlarparet ”hjälpsamma vittnen”:
– En annan relevant omständighet är att fotohandlarparet dök upp först efter Expressens löpsedel där rättsläkaren utpekats, i egenskap av så kallade ”hjälpsamma vittnen” som inte är helt ovanligt vid uppmärksammade mål. De har också efter hand ändrat sina vittnesmål från att först den ena läkaren skulle ha varit på bilderna, och som förklaring till att de pekade ut först den ena och sen den andra läkaren drog de själva och utan ifrågasättande från tingsrätten slutsatsen att ”jamen då måste ju den andra vi pekade ut också varit i butiken när filmen lämnades in”.
Även sju experter i rättsmedicin uttalar sig om dödsfallet av Catrine da Costa. De skriver bland annat att obduktionsfynden inte ger stöd åt någon specifik dödsorsak, och att det inte är helt säkert att döden orsakats av en annan person.
– Tingsrätten hade vid tidpunkten för avgörandet ingen som helst utredning som visade hur, när eller var da Costa hade dött och hur läkarna i sådana fall skulle ha kommit över hennes kropp, säger Kajsa Blomgren.
Beträffande styckningen skriver experterna att det inte är möjligt att säga hur långt efter döden styckningen utförts, eller av hur många personer. Experternas uppfattning är att ”inte något moment i styckningen krävt allmänna medicinska kunskaper i kirurgi, ortopedi, anatomi och obduktionsteknik”.
Den före detta chefen för Gäringsmannaprofilgruppen, Jan Olsson, var vid den aktuella tiden brottsplatsundersökare på Tekniska Roteln i Stockholm. Han arbetade tillsammans med en av de två läkare som vid årsskiftet 1987/1988 åtalades för mordet och styckningen av Catrine da Costa.
I sitt yttrande till Attunda tingsrätt skriver Jan Olsson, som trots att han medvetet försökt hålla sig undan blev ombedd att ta ett översiktligt ansvar för delar av den kriminaltekniska utredningen i ärendet, bland annat så här:
”Jag gick in i utredningen med förutsättningen att i det kriminaltekniska materialet kunna hitta avgörande bevisning som skulle styrka att de misstänkta gjort sig skyldiga till brottet”.
Jan Olsson konstaterar vidare i yttrandet att:
– Ett normalt förhållande vid misstanke mot en person är att om misstanken är befogad förstärks också den kriminaltekniska bevisningen allt eftersom utredningen fortskrider. Denna effekt uteblev. Jag kommer väl ihåg att jag kände frustration till att det inte fanns något i det material jag tog del av som styrkte misstanken mot de två männen.
Turerna kring fallet om Catrine da Costa har varit många; målet har utöver underrätterna även i olika former varit uppe i HD och Regeringsrätten, samt behandlats av JK och JO. Läkarna friades från mordåtalet i Stockholms tingsrätt 1988, men av domskälen framgick att tingsrätten ansåg att de hade styckat kroppen. Detta ledde bland annat till att läkarna förlorade sina respektive legitimationer.
Nu begär alltså läkarna sammanlagt 40 miljoner i skadestånd av staten för fel och försummelser vid myndighetsutövning, alternativt på grund av tingsrättens chikanerande domskäl, som trots att de inte är överklagbara gavs faktisk rättskraft.
När rättegången i Attunda tingsrätt börjar är ännu inte fastställt. Den tidpunkt som tingsrätten föreslog, mars 2009, har avvisats av läkarnas nya ombud. De har istället reserverat hela december månad 2009 för förberedelse och huvudförhandling i målet.
Johanna Haddäng
