IPRED-debatten har gått som en följetong i pressen från det att frågan blev valfläsk i valet 2006 och nivån på diskussionen får mig att längta efter Ipren snarare än IPRED. I andra änden av skalan har vi riksdagens ja till Lissabonfördraget som tvärtom passerade utan någon större uppmärksamhet. Jag menar att det här är två exempel på hur den svenska debatten får Sverige att framstå som en dysfunktionell medlem av EU-familjen.
Jag minns så väl när jag satt på advokatkontoret i Bryssel inför EG-folkomröstningen 1994. Den spanske delägaren – tillika tangodansaren – gled in i rummet och frågade om temperaturen i valstämningen. Jag avslöjade min oro och sa att det kunde gå hur som helst, men han lät sig inte oroas. Han slog ut med armarna och sa att det var alldeles självklart att Sverige skulle rösta ja eftersom det ligger i människans natur att vilja vara med i en gemenskap – och så dansade han ut ur rummet.
Sanningen var väl att det inte var gemenskapens lockelse utan den svaga svenska ekonomin och delvalveringarna som skrämde oss svenskar till att rösta ja. Så här i efterhand kan vi nog också tacksamt konstatera att det väl var EG:s konvergenskrav som lade grunden till att vi nu har hyfsad ordning på den svenska ekonomin.
Varför förmår vi inte att visa på äkta engagemang? Förklaringen lär ligga i vår historiska syn på internationellt samarbete. Vi här uppe i Norden vill helst att samarbeten ska vara mellanstatliga och röra ett begränsat område. Vi klarar oss bäst själva. Detta synsätt har vi gemensamt med de flesta länder som inte heller ligger på den europeiska kontinenten och här har vi förklaringen till att länder som Danmark, Storbritannien och nu Irland agerat sabotörer i olika sammanhang i integrationsarbetet inom EU. Skillnaden är att de, till skillnad från oss, gör det medvetet.
Har det då någon betydelse att vi gått in i EG-samarbetet styrda av gamla traditioner, särintressen och en dos allmänt ointresse, skrämda snarare än lockade till röstbåsen? Jag tror faktiskt det. Jag tror att det är här som vi finner anledningen till att nivå på svenska debatten i blir tillräcklig när det rör en EU-relaterad fråga.
Den 20 november röstade Sveriges riksdag alltså ja till Lissabonfördraget. En stor händelse som knappt resulterade i något engagemang och uppmärksamhet. Inte heller flög väl så många champagnekorkar i luften kan jag tänka. Givetvis kan det vara finanskrisen som stal rampljuset och lade sordi på stämningen, men samtidigt fortsatte en långt mindre fråga att tävla om vår uppmärksamhet. IPRED, stavas den.
Inför senaste valet gick politiker på båda sidor av blockgränserna ut och fjäskade i fildelningsdebatten med budskap som gick ut på att det var en nationell fråga. Detta var givetvis hyckleri eftersom vi redan hade gett bort mandatet i frågan till EU, men det var det ingen som brydde sig speciellt mycket om.
När sedan EG-domstolen slog fast att frågan om utformningen av civilrättsliga remedier faller inom EG:s subsidiaritetsprincip, alltså ska beslutas nationellt när det är möjligt, så satte detta ny fart på debatten. Det diskuteras åter om vi överhuvudtaget ska ha någon bestämmelse eller inte, trots att det är en ”icke-fråga” när det redan är klart att frågan inte kan lämnas oreglerad i Sverige. Det som återstår är istället bestämmelsens utformning. Nog så intressant för specialister, men knappast något för dagstidningarnas förstasidor.
Att Lissabonfördraget seglade igenom utan någon större debatt är lite av ödets ironi, eftersom vi svenskar i med detta föredrag begraver det funktionalistiska synsättet på internationellt samarbete och nu blir sanna federalister. Möjligen kan man hoppas att det leder till att vi lämnar det svenska navelskådandet bakom oss och får ett uppriktigt intresse för Europapolitiken. I så fall är det bara att gratulera!
