I mars 2006 startade Rädda Barnen projektet Utanpapper.nu; en hemsida och gratis telefonlinje för de mellan 1 000 och 3 000 barn och ungdomar som beräknas leva utan tillstånd i Sverige. När projektet avslutades två och ett halvt år senare hade Utanpapper-teamet varit i kontakt med 470 av dessa. Slutsasterna som drogs under projektet presenterades i en rapport kallad ”Jag vill bara landa”.
Enligt rapporten kan migration sägas bestå av två stadier; en början i form av utvandring och ett mål i form av invandring. Människor som är papperslösa har påbörjat processen men inte kan avsluta den, och hamnar därför i ett ingenmansland. Precis som alla andra, behöver människor i ingenmansland känna att de styr över sitt liv och sin situation. Detta gäller både vuxna och barn, även om barnen självklart inte ska behöva ta samma ansvar som vuxna.
Den senare regeln kan inte alltid upprätthållas i papperslösa och gömda familjer. Ofta är det istället barnet eller den unge som i strid med denna får sköta kontakten med världen utanför.
– Många är ytterst isolerade och tvingas ta ansvar för sina egna liv in absurdum, skriver Sanna Vestin, samordningsansvarig för projektet Utanpapper.nu och redaktör för rapporten ”Jag vill bara landa”.
I rapporten citeras flera av de barn och unga Utanpapper-teamet varit i kontakt med. Så här kommenterar en femtonåring sin situation: ”Jag hade önskat att någon annan burit ansvaret för min familj. Jag hade velat vara ett vanligt barn med kompisar, skola och fritidsintressen som alla andra barn. Jag hade velat komma hem och säga: Mamma, jag går ut nu!”
Det kan kännas bekvämt, men är farligt, att identifiera asylsökande och papperslösa antingen som ”offer” eller ”skurkar”. Schabloner riskerar att skymma verkligheten, konstarerar Sanna Vestin.
– Offret är, liksom skurken, en arketyp som vi känner igen och vet hur vi ska förhålla oss till. Om asylsökande är skurkar så ska de hållas borta, är de offer så ska de tas emot. Om den papperslösa flickan betraktas som en svartarbetare som drar ner lönenivån ska vi kasta ut henne, om hon betraktas som ett offer för människohandlare ska vi rädda henne. I båda fallen hamnar vi själva på den rätta sidan.
Barn mår bäst om de tillåts komma in i ett socialt sammanhang och bemöts som andra barn. Att få gå i skola eller förskola och att få vård vid behov är centralt, och barn som tvingas leva isolerade riskerar att fara illa. Barn utan papper nekas inte bara dessa rättigheter, utan ställs dessutom utanför samhällets skydd mot hot, våld, diskriminering och andra kriminella handlingar.
Genom sin skyddslöshet riskerar de mer än andra att bli utsatta för övergrepp och exploatering, att bli än mer ”offer”. Att frivilligorganisationer går in och skyddar barnen är därför viktigt, konstaterar Sanna Vestin.
– Men det är också viktigt att i detta arbete ha ett rättighetsperspektiv – inte bara offerperspektivet. Om stödorganisationerna skapar en rangordning och främst försöker rädda de sjuka och ömkansvärda så kan det få en motsatt effekt.
Barn som tvingas gå under jorden – friska som sjuka – tvingas liksom en flykting att lämna sitt hem, skola och släktingar.
– Känslan av kränkning är stark. Gömda barn är Sveriges internflyktingar, menar Sanna Vestin.
Johanna Haddäng
