Den 1 januari 2006 var ett viktigt startdatum för vad som planerades bli den ”effektiva” kriminaltekniska användningen av DNA-prov. Då infördes nämligen flera viktiga förändringar i rättegångsbalken vilka innebar utvidgade möjligheterna för polisen att ta och registrera DNA-prov i samband med brottsutredningar. I korthet innebar de nya reglerna att polisen fick ett redskap för att rutinmässigt ta salivprov för DNA-analys på alla skäligen misstänkta för brott där fängelse finns med i straffskalan. Handlingsregeln är med andra ord glasklar, dvs. så snart vi har att göra med en skäligen misstänkt för ett brott som inte endast kan leda till böter så finns en laglig grund för att ta och registrera DNA-profilen från denne. Det är få gärningar som endast kan leda till böter och de flesta handlar om trafikförseelser – för de allra flesta brottsbalksbrott ingår just fängelse i straffskalan.
Den utökade möjligheten att ta DNA-prov samt en ny enklare teknik i form av standardiserade salivprov skulle således innebära att fler misstänktas DNA-profiler främst registrerades i det tillfälliga utredningsregistret, samkördes mot ouppklarade brott med biologiska spår i spårregistret för att sedan eventuellt registreras i det mer omfattande DNA-registret (efter att ha dömts till en annan påföljd än böter). Summa summarum skulle de nya reglerna medföra att fler kända och dömda gärningsmäns DNA-profiler fanns att tillgå i DNA-registret och förhoppningsvis skulle fler ouppklarade brott bli uppklarade i takt med att spår kunde matchas med känd DNA-profil. En ny inspektionsrapport på uppdrag av Rikspolisstyrelsen visar dock att förväntningarna på de nya reglerna klart överstigit det verkliga utfallet – och det mest häpnadsväckande är anledningarna till denna oväntade utveckling.
Inför ikraftträdandet av de nya reglerna förberedde sig Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL) för att arbetstrycket skulle bli hårt på dem i takt med att antalet DNA-prov som kom in för analys skulle öka. I samband med införandet av den nya standardiserade salivprovstagningen utökades SKLs analyskapacitet till ungefär 50 000 prover per år. Den kapaciteten har nu visat sig vara dubbelt så stor som det antal prover som faktiskt kommit in till SKL per år sedan den 1 januari 2006. Denna överkapacitet hos SKL är inte bara överraskande utan även oroande, vilket föranledde Rikspolisstyrelsen att initiera en inspektion av hur polismyndigheterna runt om i landet har applicerat de nya DNA-reglerna i sin dagliga verksamhet. Inspektionsrapporten presenterade sitt resultat i slutet av 2008 (Inspektionsrapport 2008:1) – och visst finns det förklaringar till varför antalet salivprov för DNA-prov inte ökat särskilt mycket i antal hos SKL. Och förklaringarna verkar i de allra flesta fall bero på den mänskliga faktorn.
Enligt rapporten finns det flera förhållanden som verkar hämmande på användningen av salivprovtagning inom ramen för tvångsmedlet kroppsbesiktning. En av de viktigaste orsakerna är dock bristande kunskaper och insikter om lagstiftningen och dess möjligheter och andra positiva aspekter inom poliskåren. Poliser ute på fältet samt utredande personal känner helt enkelt inte till att de nya DNA-reglerna bygger på så pass generösa grunder att de flesta brottsmisstankar utgör en laglig grund för att genomföra en analys av en skäligen misstänkts DNA-profil.
En annan orsak är att en del rättsliga och därtill knutna praktiska frågeställningar skapar tveksamheter bland poliserna avseende just möjligheten att ta DNA-prov på en person. Här handlar det främst om gränsdragningar i samband med att ett ärende skall lämnas över till åklagare för förundersökningsledning och frågan om vem som skall besluta om topsningen. Det kan också vara fråga om praktiska svårigheter för poliser att göra en straffvärdering av aktuellt brott för att se om det eventuellt endast kan bli fråga om påföljden böter samt att tillämpa den proportionalitetsprincip som utgör grunden för prövningen om skälen för den aktuella kroppsbesiktningen faktiskt uppväger det intrång i den personliga integriteten som den innebär. Ute på fältet uppstår även ofta praktiska bekymmer avseende när och av vem ett DNA-prov skall genomföras. En praktisk förklaring är att inte alla polisfordon faktiskt har tillgång till den provtagningssats för salivprov som torde vara avgörande för att kunna genomföra kroppsbesiktningar ute på fältet. Vid flera myndigheter saknas det dessutom aktuella och tydliga tjänsteföreskrifter avseende hur salivprovtagning skall beslutas och genomföras. Dessutom finns det brister på flera håll i landet vad avser rutiner och system för vägledning och uppföljning av DNA-provtagning. Hur och i vilken utsträckning DNA-prov får tas på unga gärningsmän är tydligen också det en tveksamhet som verkar hämmande på polisens benägenhet att ta och registrera DNA-profiler.
Som praktiskt verksam åklagare har jag under de senaste tre åren främst uppmärksammat att i många av de polisledda förundersökningarna saknas tagna DNA-prov, medan det i de fall där åklagare varit förundersökningsledare betydligt oftare genomförts DNA-topsning. Diskrepansen mellan benägenhet att besluta om DNA-provtagning beroende på vem – polis eller åklagare – som är förundersökningsledare är ett tecken på att det finns brister i systemet med DNA-prover. Och detta särskilt mot bakgrund av att just registertopsning inte är en åtgärd som i första hand vidtas i brottsutredande syfte. Den skäliga misstanken avseende ett brott med fängelse i straffskalan är endast en inkörsport till möjligheten att åtminstone tillfälligt registrera en DNA-profil och köra den mot spårregistret över ouppklarade brott – egentligen är det alltså inte fråga om en förundersökningsåtgärd som vidtas för att utreda nu aktuell brottsmisstanke.
Oavsett anledningen till att det tas förhållandevis få DNA-prov på skäligen misstänkta så pekar den aktuella inspektionsrapporten på att det finns ett antal praktiska brister i rutinerna kring DNA-provtagning. Mot bakgrund av att reglerna kring de relativt nya möjligheterna att ta DNA-prov är ett politiskt ställningstagande där just syftet – att i slutändan få in fler kända och dömda gärningsmäns DNA-profiler i DNA-registret och samtidigt lösa fler brott – särskilt betonats, så är det angeläget att lösa denna problematik. Som med allt annat handlar det framförallt om att skapa enkla och klara riktlinjer för det dagliga arbetet och inte trassla till det. För visst är det oroande att systemet ännu tre år efter införandet inte fungerar till fyllest? Inspektionsrapporten innehåller en del praktiska förslag för hur man skall råda bot på tveksamheterna kring DNA-provtagning och det handlar först och främst om utbildning och om att utarbeta klara och enkla praktiska föreskrifter för hur kroppsbesiktningen i dessa fall skall gå till. Och visst är det angeläget att en förändring kommer till stånd för under tiden hinner fler brott begås av hittills kanske okända gärningsmän samtidigt som preskriptionen löper på och så småningom sätter käppar i hjulet för en rättslig prövning av gamla ouppklarade gärningar.
För precis som underrubriken till inspektionsrapporten är den kriminaltekniska utvecklingen av DNA-analyser en fråga om en genväg – och inte en senväg – till ökad brottsuppklaring. Jag är helt övertygad om att rapportens kartläggning av problem och hinder vid DNA-provtagningarna kommer att leda till att framförallt berörda myndigheter skyndar på utvecklingen av nya enkla och klara riktlinjer för hur dessa skall gå till.
Fram till dess kanske det kan vara på sin plats med ett litet tips på hur enkelt en handlingsregel till polisen faktiskt kan utformas (förutsatt att de myndighetsinterna behörighetsreglerna är helt klara). Vad sägs om denna:
Har åklagare kontaktats i ärendet? Om inte äger polisen topsningsfrågan.
Stadgas fängelse i straffskalan för aktuellt brott? Om ja, DNA-topsa!
Johanna Björkman
