Justitierådet Stefan Lindskog skrev nyligen i Advokaten att det är dags att diskutera frågan om god domarsed. Krönikan var inspirerad av att Sveriges advokatsamfund nu avslutat en revision och antagit nya advokatetiska regler. Stefan skrev att han kände sig berörd trots att han inte längre är advokat. Jag delar den känslan. Även om arbetet som domare är annorlunda och ställer andra krav på individen så är det av yttersta vikt för rättsstaten att det finns en oberoende och kunnig advokatkår. Det är en angelägenhet för alla medborgare, inte bara för jurister och specialister. Så långt advokaternas etik, men nu till domarnas; behövs det vägledande regler även om god domarsed eller är det bra som det är?
Europadomstolen för mänskliga rättigheter antog förra sommaren en resolution om domaretik. Resolutionen är kort, endast 10 artiklar, men kan ha sitt intresse för den diskussion som jag hoppas att Stefans artikel kommer att inspirera till.
När jag svor domareden i Strasbourg hade jag studerat de regler som gällde domarämbetet här. De återfinns i Europakonventionen och i Domstolens interna regler och ger inte mycket till etisk vägledning för domarna i det dagliga arbetet. Några av oss domare tyckte att detta var en brist så vi tog upp frågan internt. Efter en viss diskussion (långt ifrån alla kolleger var övertygade om att det fanns ett behov av att formulera några etiska regler över huvud taget eftersom arbetet verkade fungera bra utan någon i formell ordning antagen kod) tillsattes en arbetsgrupp som jag kom att leda. Vi samlade in material från när och fjärran inklusive de utkast till domarregler som svenska domare utarbetat inom ramen för ett projekt drivet av Domarförbundet, som jag råkade känna till tack vare mitt tidigare uppdrag som lärare på etikkursen för blivande advokater. Vi konstaterade att det fanns mycket skrivet i saken samt att det blivit regel snarare än undantag för domstolar att anta etiska regler eller uppförandekoder för domarna. Med hänsyn till den centrala roll som Europadomstolen kommit att spela för utarbetandet av en europeisk standard för rättsskipning grundad på principer om oberoende, opartiskhet, integritet, rättvisa och noggrannhet, tyckte vi att en text skulle vara på sin plats.
Återstod så ”bara” att sätta reglerna på pränt. Inte så lätt, skulle det visa sig. Vi började ambitiöst med en etisk kod som senare kom att omvandlas till en resolution. Vi brottades med frågan på vilket sätt vi som domare i en internationell Domstol för mänskliga rättigheter borde vägledas av andra principer en den nationelle domaren. Vi slet lika mycket med formen som med substansen. Vi konsulterade våra kolleger i plenum och i mindre grupper. Vår text nagelfors av ett fyrtiotal domare från lika många länder och den kritik vi som författare fick utstå var ibland grym; inte för att den var fel utan för att den var rätt.
Vi arbetade först med en ganska lång text där vi försökte reglera många olika frågor för att så småningom krympa texten – och måhända ambitionen – till några få, kortfattade principer. Så långt komna i arbetet fann vi att denna minimalistiska text var alltför kort och lakonisk för att var till någon ledning varför vi landade med den text som senare blev antagen, efter några smärre justeringar.
Naturligtvis ställde vi oss frågan varför. Varför laga något som inte är trasigt? -riskerade vi inte ge upphov till fler problem än de vi löste genom att skapa förväntningar som vi inte kunde eller ville leva upp till? Skulle en text av detta slag, när den blivit offentlig, kunna ge intryck av att Domstolen hade disciplinära problem och kunde texten rentav leda till nya klagomål, mot domarna denna gång? Kunde texten skapa dålig publicitet för Domstolen och kanske till och med urholka dess legitimitet?
Vi övervägde om vi skulle föreslå inrättandet av en etikkommitté men bestämde oss tillsvidare för att överlåta tolkningen av de etiska reglerna till Domstolens ordförande. När Domstolen i plenum den 23 juni 2008 antog resolutionen om etiska regler för domarna avslutades en lång och bitvis mycket animerad diskussion. Arbetet hade pågått i cirka tre år. Oron för att vi skulle ge intryck av att vi hade stora problem hade inte försvunnit helt men lämnat plats för övertygelsen att det hade ett värde att Domstolen på ett tydligt och öppet sätt preciserade vilka principer som ligger till grund för domarnas arbete utan att föregripa hur dessa principer kan komma att tolkas rent allmänt eller i ett specifikt fall. Helt avgörande var vår övertygelse att dessa principer som uttrycks i resolutionen kommer att förstärka allmänhetens förtroende för Domstolen.
Men det absolut viktigaste resultatet enligt min personliga uppfattning är den medvetenhet och självinsikt som arbetet med utformandet av resolutionen gav. I den dagliga domargärningen kan det vara svårt att finna tid för djupare reflektion kring etiska frågor relaterade just till domargärningen. Diskussionen var ibland svår men alltid intressant och även om vi inte alltid kom till samma slutsatser så tror jag att alla domarna lärde något nytt av processen. Vi satte inte punkt för den etiska diskussionen genom att anta resolutionen. Men vi kunde börja vår fortsatta resa med fötterna stadigt placerade på en gemensam plattform.
Elisabet Fura-Sandström
