Människohandel och slaveri, särskilt sexuell trafficking, är vår tids värsta brottslighet. Cynisk och vidrig. Med ett totalt förakt för mänsklig värdighet och integritet. Den lagstiftning som vi har och har haft i Sverige har inte givit tillräckliga instrument för domstolarna att behandla denna brottslighet på det sätt den fordrar. Men regeringen har nu tagit krafttag. Människohandel och liknande brottslighet har hamnat högst på agendan.
I en ny utredning föreslås således utvidgningar av den alltför tama människohandelsregeln i brottsbalken. Dessutom finns det nya tankar om hur brottsligheten kan bekämpas genom en ”follow the money”-strategi, som jag redan skrivit om här på Dagens Juridik. Strategin går enkelt uttryckt ut på att slå mot trafficking-brottslighetens ekonomiska incitament genom att undergräva möjligheterna att tjäna pengar på brottsligheten. Det här är ett klassiskt grepp. Al Capone fångades in för sin ekonomiska brottslighet, inte för mord. Förverkandereglerna kan således vara en faktor i bekämpandet av människohandelsbrottsligheten.
Det här är förstås goda försök. Men regeringen har ännu inte insett att rättsordningen har fler användbara verktyg för att bekämpa denna hemska brottslighet. Verktyg som dessutom är mer finkalibrerade och utvecklade än trubbiga instrument som förverkandemedlet. De verktygen finns i civilrätten.
Civilrätten, liksom andra delar av rättsordningen, kan göra mycket mer nytta här än man kan tro. Det skulle behövas en utredning även om detta. Det behövs en utredning om “Människohandel – civilrättsliga aspekter”.
Sverige laggar nämligen efter. I andra rättsordningar så står civilrätten för den mest intressanta rättsutvecklingen när det gäller trafficking. Ett redan omtalat engelskt avgörande (AT & Ors v Dulghieru & Anor, från den 19 februari 2009) använder civilrättens verktyg för att åstadkomma det som vi i svensk rätt främst förväntar oss att förverkandeinstitutet skall kunna åstadkomma, nämligen att ta ifrån trafficking-profitörerna deras brottsligt genererade vinster.
Målet rörde förslavande och tvångsprostitution i England av kvinnor från Moldavien. I målet konstaterade domaren att brottslingarna utsatt målsägandena för en hemsk brottslighet som inte tillräckligt kunde anses civilrättsligt sanktionerad genom sedvanlig personskadeersättning. Därför utdömde domstolen höga skadestånd för s.k. exemplary damages, vilket är en obehörig vinst-liknande ersättningsform. Den vinst som brottslingarna tjänat på de förslavade kvinnornas bekostnad var obehörig. Den vinsten skulle därför istället brottslingarna återlämna till offren.
Det här är såvitt jag förstår ett unikt avgörande i Europa än så länge. Men tendensen mot att använda civilrättens verktyg på ett sådant här sätt är tydlig i flera europeiska rättsordningar. Problemet för svensk rätt är att vi ännu inte har en, så att säga, metodologisk beredskap för hur vi ser på sådana här situationer. Kan man använda skadeståndsrätten på det sätt som den engelska domstolen gjorde i ett svenskt avgörande? Det får sägas vara oklart. Jag har påstått att det går i min bok Kränkning, med en argumentation som rättspolitiskt ligger väldigt nära det engelska avgörandet. Men det finns säkert många, särskilt i äldre generationer, som anser att det låter märkligt: Inte kan väl skadeståndsrätten användas för restitutionskrav?
Ämnet förtjänar i vilket fall en närmare belysning. Med en enkel manöver skulle lagstiftaren kunna sätta inkludera civilrättens instrument i kampen mot människohandel. En sådan manöver skulle följas av omvärlden, som redan idag har respekt för svensk rätt när det gäller hanteringen av sexuell exploatering.
