Moberg har i sin avhandling ”Villkorsklausuler – om avtalsklausuler som utrikespolitiskt instrument” koncentrerat sig på hur tillämpningen av avtalsklausulen ter sig men även på hur klausulen får konsekvenser under avtalsförhandlingar.
Anledningen till EG:s införande 1995 av standardiserade avtalsklausuler var att låta vissa specifika politiska värderingar utgöra grunden för tilltänkta samarbeten mellan EG och utanförstående stater. Syftet var att låta villkorsklausulen utgöra ett instrument i att sprida principer om mänskliga rättigheter, rättsstaten och andra demokratiska principer till tredje länder.
– Dock finns det ett antal länder, däribland USA, Kina och Australien, som EG inte lyckats övertala om att ta med klausulen i det slutliga avtalet, berättar Moberg och kommenterar att resultatet dels kan bero på att man inte slutit avtal i relationen sedan 1995 eller att motparten helt enkelt inte vill acceptera villkorsklausulen.
Majoriteten av de fall där ett tredje land kallas till samråd som följd av brott mot en villkorsklausul beror på att landet i fråga har genomfört ett ”odemokratiskt maktskifte”.
Med detta avses att den demokratiskt valda regeringen av olika anledningar tvingats lämna plats åt en ny regering på ett sätt som strider mot landets demokratiskt förankrade ordning för maktskifte.
– En tydlig trend som kan urskiljas i EG:s tillämpning av villkorsklausuler är att EG oftare åberopar villkorsklausulen då de demokratiska principerna hotas än i situationer där exempelvis en befolkning utsätts för kränkningar av mänskliga rättigheter, säger Moberg.
Den kritik inom forskningsvärlden som riktas mot avtalsklausulen avser främst dess vida normativa omfång vilket innebär att det är svårt att precisera vad parterna egentligen utfäst. Dessutom kritiseras EG för att tillämpningen av villkorsklausuler är inkonsekvent och strider mot likabehandlingsprincipen.
– Kritiken mot klausulens vida omfång är att bedöma som befogad. EG skulle ha mycket att vinna på att noggrannare precisera vilken typ av värden som avtalet avser att stärka, hur dessa ska tolkas av parterna samt, framförallt, på vilket sätt dessa kränkts då motparten kallas till samråd, säger Moberg.
Även kritiken beträffande EG:s inkonsekvens vid tillämpningen av villkorsklausulerna menar Moberg vara riktig men att betrakta som mindre väl underbyggd, främst eftersom kritiken i otillräcklig grad erkänner att det handlar om en avtalsrelation där parterna som utgångspunkt kan välja att tillämpa, alternativt avstå från att tillämpa, klausulen. Han menar att kritik istället bör riktas mot bristen på transparens i tillämpningen eftersom de skäl som anges är alldeles för svepande och generella.
– Brist på transparens innebär ett större hot mot trovärdigheten för avtalsklausulerna som ett instrument användbart i arbetet med att sprida demokrati i tredje land, avslutar Moberg.
Åsa Persson
