Sedan en läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus häktats, misstänkt för dråp
på ett svårt hjärnskadat spädbarn, har krav väckts att riktlinjerna för så kallad palliativ vård ska preciseras för att klargöra vårdpersonals straffrättsliga ansvar för denna typ av dödsfall.
Den palliativa vården kan inte bota eller bättra, bara lindra, och syftar till att ge en döende människa ett så värdigt slut som möjligt. Klart är de läkemedel som används här kan korta patientens återstående liv, om än kanske bara med timmar eller minuter. Hur ska då denna gärning betecknas ur ett straffrättsligt perspektiv?
Den straffrättsliga knäckfrågan i denna typ av fall är enligt Claes Lernestedt, docent i straffrätt vid Örebro universitet, om läkaren (1.) givit full smärtlindring i livets slutskede, vilket inte är straffbelagt, eller (2.) dödat barnet, vilket om det sker uppsåtligt kan straffas som mord eller dråp, om det sker oaktsamt istället som vållande till annans död.
Claes Lernestedt menar att den straffrättsliga regleringen i sammanhanget är ett rätt ”trubbigt” instrument, som inte kan sägas spela någon central roll i den typ av avvägningsfrågor som ofta måste göras.
– Men oavsett hur utgången må blir i det här enskilda fallet så kommer den fortsatta debatten vara välgörande för Sverige. Det behövs åtminstone något större genomsyn och bättre och klarare riktlinjer. Kanske finns det också rentav saker som borde förändras.
Josef Zila, professor i straffrätt vid Örebro universitet, anser att hanteringen av situationer av nu aktuellt slag är tillräckligt klar ur straffrättsligt perspektiv. Någon precisering av gällande riktlinjer av detta skäl är därför inte nödvändig, menar han.
– Det ligger i sakens natur att det alltid kan uppstå svåra gränsdragningar som inga instruktioner i världen kan ge svar på. Om det vore önskvärt att på ett tydligare sätt förklara för läkare vad som gäller enligt straffrätt har jag inte någon åsikt om, eftersom jag inte vet vilken information som de idag får.
Josef Zila håller inte med om att lagstiftningen inte hängt med den etiska och tekniska utvecklingen inom sjukvården.
– Regleringen av situationer som denna kan fastställas genom tolkning av
de gällande bestämmelserna, även om den inte är uttryckligen skriven i lag.
Det som däremot kan utgöra och utgör problem är just hur man utifrån denna reglering bör och ska bedöma vissa konkreta situationer och händelser. Man
kan dock inte i minsta detalj reglera situationer som inte låter sig
regleras.
Hade man till exempel försökt att exakt reglera vilket ämne, i vilken mängd
och i vilken situation detta får användas, ser man direkt att regleringen
vore helt ohållbar och faktiskt farlig för patienter, menar Josef Zila.
Dessutom skulle diskussioner kunna uppstå om det rör sig just om den situation som avses i regleringen.
– Nej, den nuvarande regleringen duger, det krävs bara att handla med
förstånd och inte kräva det omöjliga, säger Josef Zila.
Även socialminister Göran Hägglund och Eva Nilsson Bågenholm, ordförande i Sveriges läkarförbund, framhöll i tisdagens ”Adaktusson” att de riktlinjer som finns i dag utgör ett bra och tryggt system. Båda välkomnar ändå en ”ordentlig” juridisk prövning.
– Vi måste få veta om vi får använda dessa metoder. En fällande dom innebär att vår praxis strider mot lagen, konstaterar Eva Nilsson Bågenholm.
Johanna Haddäng
