Kvinnan och mannen köpte under 1980-talet en fastighet i Nacka. Under åren 2010 och 2011 överläts fastigheten till ett bolag som helt ägdes av mannen.
Dessförinnan hade makarna tagit olika lån på totalt 6,7 miljoner kronor med säkerhet i fastigheten men vid överlåtelsen tillät bankerna inte ett så kallat gäldenärsbyte från makarna till bolaget.
Såldes för 19,5 miljoner
Bolaget gick dock i konkurs år 2015 och konkursboet löste då makarnas skulder till bankerna. Samma år såldes konkursboet fastigheten till en man för 19,5 miljoner kronor. I samband med köpet slöts ett avtal om att mannen övertog konkursboets eventuella krav mot makarna.
Med detta som grund väckte mannen talan mot kvinnan vid Nacka tingsrätt och hävdade att han hade en så kallad regressfordran mot henne när det gällde ett av skuldebreven på knappt 2,3 miljoner kronor. Mannen hävdade att konkursboet – genom att lösa kvinnans skuld till en av bankerna – hade fått en fordran mot henne som senare hade överlåtits till honom genom avtalet.
”Befintligt skick”
Kvinnan, å sin sida, hävdade att överlåtelsen av fastigheten till bolaget hade skett i ”befintligt skick” – det vill säga inklusive belastningen – vilket enligt henne styrktes av att den hade skett till ett betydande underpris. Bolaget hade endast betalat 6,9 miljoner kronor trots att fastigheten i obelånat skick hade ett marknadsvärde på drygt 20 miljoner kronor.
Tingsrätten instämde i kvinnans uppfattning att överlåtelsen hade skett till ett pris som ”avsevärt understeg marknadsvärdet” och att bolaget hade känt till belastningarna.
Mot den bakgrunden ansågs någon regressrätt varken ha uppstått för bolaget, konkursboet eller mannen och tingsrätten gick därför på kvinnans linje.
Skulle stå för lånen
Fastighetsköparen överklagade till Svea hovrätt som fastställde tingsrättens dom. Hovrätten konstaterade att kvinnan har styrkt att det fanns en överenskommelse mellan henne och bolaget om att bolaget slutligt skulle stå för lånen.
Rättsförhållandet mellan kvinnan och bolaget bedömdes därför vara sådant att bolaget inte skulle ha haft regressrätt om panten togs i anspråk av banken. Med den slutsatsen kunde inte heller mannen anses ha en sådan rätt.
Svea hovrätt gör nu samma bedömning när det gäller kvinnans make och konstaterar att fastighetsköparen inte heller har någon regressrätt gentemot honom.
