Lite förundrad och något missnöjd bläddrar jag i det 919 sidor långa förslaget till en reformerad grundlag (SOU 2008:125). Vad jag hade förväntat mig, men saknar, är ett förslag till revidering av det missvisande och kanske förledande lagrummet som ger oss en absolut religionsfrihet.
Detta lagrum ger oss enligt sin ordalydelse i dag – och som det tydligen är tänkt även framöver – en oinskränkt rätt att ensamma eller tillsammans med andra utöva vår religion. Det förhållandet att detta – en absolut frihet i utövandet – varken tidigare varit eller således framöver avses bli lagstiftarens avsikt, framgår inte av grundlagstexten. Redan vid införandet av lagrummet år 1976 var avsikten att denna rätt givetvis skulle utövas med iakttagande av potentiellt begränsande vanliga (inte grund-) lagar såsom lag om slakt, brottsbalk och äktenskapsbalk, trots att den givits status av en absolut frihet, enbart reglerbar genom grundlagsreglering. Vad som mot denna bakgrund och dessa intentioner borde stå i lagrummet är att alla skall tillförsäkras en absolut rätt att hysa valfri tro och att slippa diskriminering och ren förföljelse på grund härav.
I ljuset av de senaste årens internationella erfarenheter av inbördeskrig, i t.ex. forna Jugoslavien, Irak och Afghanistan, med åtminstone starka inslag av religionskrig, och våra egna erfarenheter av missämja mellan religiösa grupperingar, vore det önskvärt om man tog bort det för en ”ortodox lagtolkning tillsynes föreliggande grundlagsstödet” för kombattanter i eventuella framtida konfrontationer.
Vid sidan av att kanske komma att fungera som fnöske religionskrig, kan lagrummets ordalydelse även skapa tolkningsproblem vid en situation som den i Brasilien, där en stackars späd nioårig flicka, gravid med tvillingar efter upprepade våldtäkter av sin styvfar, enligt den katolska kyrkans lokale företrädare skulle tvingas avstå från abort. Det förhållande att hon – och därmed troligen även fostren – enligt läkares bedömning skulle avlida om graviditeten tilläts fortskrida, fäste prästerskapet ingen vikt vid då fostren enligt deras uttolkning av katolicismen har en okränkbar rätt till liv. Därför bannlyste man flickans mamma och ansvariga läkare, vilka handlat i enlighet med den världsliga lagens strikta regler för när ett abortingrepp får utföras. Flickan själv skonades från detta beslut på grund av sin låga ålder. Inte heller styvfadern drabbades av en bannlysning, eftersom han i enlighet med de sakrala lagarna biktat sig och bett om syndernas förlåtelse.
Bannlysningen, vilken således även indirekt kom att omfatta den tillämpade av samhället givna och gällande lagen, har härefter officiellt försvarats av åtminstone en Kardinal i Vatikanstaten. Den nuvarande Påvens syn på abort är ju tillika välkänd, även om han inte uttalat sig i just detta fall. Förvisso är en ”världslig” lag som tillåter abort inget absolut remedium mot en sakral regel som förbjuder den samma, vilket fallet från Brasilien illustrerar, men den världsliga lagens legitimitet i det allmänna rättsmedvetandet stärks om grundlagens ordalydelse görs mer exakt redan innan behovet av en klar och entydig grundlagstext blir akut.
Några förslag till en reformering av gällande skydd för rätten till liv läggs inte fram, den följer dels indirekt som en absolut rätt av förbudet mot dödsstraff, dels direkt av art. 2 i Europakonventionen angående skydd av de mänskliga rättigheterna. Sistnämnda artikel ger klokt nog medlemsstaterna frihet att lagbegränsa denna rätt, t.ex. genom en abortlagstiftning eller en restriktiv vapenlagstiftning.
I USA ses ju rätten att försvara sig, dvs. att inneha vapen, som ett delmoment i rätten till liv, vilket ger vapenlobbyn rätt att ingripa mot varje delstats försök till förbud mot allmänhetens vapeninnehav. Denna inställning skördar också sina tragiska offer, såsom den elvaåring som fått ett gevär i present av sin pappa och som nu skall ställas till svars för mord i enlighet med regler för vuxna mördare. Enligt uppgifter i pressen, en liten notis i SvD, var geväret av en typ speciellt avsedd för barn, men detta till trots, uppenbarligen med en kraft att döda. Offret var hans styvmor och det foster hon bar på. Enligt notisen sade sig omgivningen inte förstå varför pojken skjutit mot sin styvmor, de kom ju så bra överens. Enligt mina personliga minnen från barndomen – låt vara att jag inte kan ha varit äldre än fem, mera troligt fyra år – kan just det sistnämnda vara förklaringen, att man väljer den som man tror kommer att bli minst arg och hysa störst förståelse för ens agerande.
I mitt fall kröp jag under bordet i barnkammaren, på mitt och min storasysters gemensamma födelsedagskalas, och var lejon – ett lyckligt lejon som måste få utlopp för lyckokänslorna inombords genom att hugga tänderna i någon – valet föll på min älskade farmor. Stackars diabetessvaga farmor skrek av smärta och kalaset fick troligen ett abrupt slut. Själv har jag allt sedan dess fått svara på frågan: ”varför farmor, ni som älskade varandra så mycket?” och ingen tycks förstå svaret: ”Just därför”. Jag gjorde faktiskt ett övervägande innan jag högg till, barn gör så utan att vara i grunden onda och förtappade varelser, men jag visste inte hur stark jag var i käkarna och hur extra illa detta kan skada en gammal bräcklig dam.
Självfallet kan förhållandena ha varit helt annorlunda i den amerikanske elvaåringens fall, det vet jag ingenting om, men för mig är den största skandalen och det moraliskt mest förkastliga att man legalt kan fabricera, saluhålla och försälja dödliga vapen till barn.
Annika Lagerqvist Veloz Roca
