DEBATT – av Bo Wennström, professor emeritus juridiska fakluteten vid Uppsala universitet. Styrelseordförande i Agentfabriken AB
Så fort man träffar en juristkollega och börjar prata om AI kommer anekdoterna. Klienten som vänder till sin advokat med ett färdigt förslag på en stämning framtrollad av ChatGPT som klienten ber advokaten bara att sätta i rullning. Inlagor till domstolar fulla med hallucinationer med rättsfall och referenser till doktrin som inte existerar. Poängen blir oftast, vi behövs fortfarande. Visserligen, tillägger man, juniorerna de behövs inte i samma utsträckning som tidigare men vi seniora, vi kan ännu inte ersättas. Vårt omdöme behövs. Och de svåra moraliska och etiska frågorna, de äger vi.
Det är kroken man hänger upp hoppet på, vi kan inte ersättas. Men här döljer sig en grundläggande felsyn som ligger i själva begreppet ”ersättas”. Binärt, antingen finns vi eller så finns vi inte. I grunden rör det sig nog om en felsyn om vad AI och AI-agenter är. Låt oss nysta i det senare.
Traditionella IT-system är system för att lagra och systematisera data. De kan vara mycket sofistikerade men har en tydlig svaghet, de kräver ”handpåläggning”, mänskliga aktivitet för att göra det de är satta att göra. De är med andra ord passiva till dess att man ”söker”, ”sorterar” eller vad man nu vill göra. En AI-agent fungerar i stället som en aktiv ”assistent”, en digital kollega. Utifrån det material den är tränad på kan den förstå luddiga instruktioner, begripa övergripande mål och lägga upp en plan för sitt arbete och under arbetet fatta egna beslut. Vi behöver inte gå in tekniskt vad som döljer sig under huven på de olika systemen, det gamla och det nya. Här räcker det med att förstå skillnaden mellan det passiva och det aktiva.
Går det verkligen att ersätta seniorernas mödosamt förvärvade kunskaper som tvivelsutan är nödvändiga för att upprätthålla kvaliteten på juridisk verksamhet med maskiner? Provokativt svarar jag, ja, med tillägget att ersättas inte får förstås binärt, som sades ovan. För stora delar av seniorens arbete är möjligt att ”digitalisera”. Låt mig förklara.
Nu för många år sedan, skrev jag en bok där jag försökte spåra och förstå idealen bakom ”den gode juristen” (Rättens kulturgräns, Iustus förlag, 2001). Jag konstaterade att dessa ideal också var snubblande nära karaktärsdrag. Jag nämnde tre, noggrannhet, flit och goda juridiska kunskaper. I det sistnämnda inkluderade jag det undflyende begreppet gott juridiskt omdöme.
Vi tar dessa ideal var och en för sig och ser vad en ”digital kollega” skulle kunna göra.
Noggrannhet. Noggrannhet är inte bara en dygd. Eftersom så stor del av juridiken är formell till sin karaktär är den en nödvändighet. Juridik handlar också många gånger om livsavgörande frågor för människor. Det är inget man kan ta lätt på. Men är det något maskiner i form av AI är bra på så är det att hitta fel. Allt från det mer basala som kontroll av tidsfrister till det mer svåra som logiska luckor och belägg för det som sägs. Är det något vi människor är dåliga på, än hur tränade vi är, så är det att se om något saknas.
Utan att gå på djupet kan vi säga att en svårighet med juridiska texter är att de är utformade för att dölja, skyla över, logiska luckor. De är, skulle man kunna säga, formulerade för att framstå som objektiva. Tekniskt, lingvistiskt, talar man om illusorisk mening, Juridisk text av alla slag kryllar av dem. Till det kommer den obehagliga sanningen som många kognitionsforskare talar om, vi är som människor kognitivt lata. Vill man vara snäll kan man uttrycka det som ”energibesparing”. Och tro mig eller ej, seniora jurister är också människor. Med rätt träning kan en digital assistent vara till en stor hjälp för många av de moment som ingår i att noggrant granska.
Flit. Låter kanske något ålderdomligt men är det något som karaktäriserar framgångsrika jurister så är det arbete. Från alla timmarna under studietiden sittande på baken framför en hög av böcker till alla karriärstegen som är svåra att klara av utan just ”flit”. De gäller så väl den praktiske juristen som akademikern. Hitintills har just fliten och de många timmarna varit en nödvändig förutsättning för att forma ”senioren”. För många kan det då vara provocerande att en digital kollega inte behöver år på sig att gå från novis till senior. Tänk bara på alla stackars matematiker idag. Olösta problem löses på löpande band och lösningarna är så intrikata att matematikern med svårighet hänger med.
Goda juridiska kunskaper. En gång i begynnelsen av AI-eran sa en kollega till mig, så bra kommer AI aldrig att bli så att den förstår och kan tolka EU-rätten. Samma sak sa matematikerna om problemen som nu löses på löpande band. Eller röntgenläkarna om att maskinernas diagnostik hade en gräns. Inställningen, ”så bra kommer AI aldrig att bli”-gränsen flyttas dock fram hela tiden även avseende EU-rätten.
Men jag sa att man också i fråga om goda juridiska kunskaper måste inkludera gott juridiskt omdöme. Då börjar vi närma oss också frågor om etik och moral. Kanske den sista kroken som vi hänger upp vårt juridiska omdöme på. Förmågan att dra gränser och hålla vakt, så att säga, vid rättssäkerhetens och rättsstaten gränser både till vardags och vid avgörande principdiskussioner. Kan en AI-agent verkligen vara till någon nytta här? För man brukar säga att moraliskt omdöme kräver levd erfarenhet. Det är sant men precis som sas ovan om noggrannhet finns det delar av ”juridiskt omdöme” som maskiner kan bli mycket bra på, exempelvis att hantera komplexitet genom att väga olika faktorer mot varandra.
Är allt då bara guld och gröna skogar? Bara att rusa fram och ersätta människor med maskiner? Det senare kan bli verklighet om man har en allt för fatalistisk inställning. Att utvecklingen har sin gång. Tyvärr är det precis vad som sker just nu. Allt för mycket är utlämnat till de stora AI-jättarna och deras mycket skickliga AI-agenter. Anthropics Claude, särskilt när det gäller juridik, är ett exempel på en mycket kompetent ”maskin” som klarar av mycket avancerade operationer som tidigare bara människor klarade av. Ja, även för det mesta bättre.
Men juridik är kultur. Rättslig utveckling är nära sammankopplat med språk, synsätt, nationella hållningar, mål och syften. Och AI-agenter kan tränas, inriktas, fås att vara i samklang med en viss juridisk kultur. Och för att det ska kunna ske måste det till ett nära samarbete mellan professionen, akademin och företag inom AI-sektorn. I annat fall kommer vi att få digitala kollegor uppfostrade och formade av de stora AI-jättarna.
Jag talar här delvis i egen sak, är engagerad i ett bolag som utvecklar AI-agenter. Men det är just därför jag ser riskerna på nära håll: utan samarbete mellan profession, akademi och svenska aktörer lämnas fältet till de stora AI-jättarna.
