Det hävdas att domstolarna är överbelastade och att de bör tillföras ytterligare resurser. Frågan är om detta är ett klokt resonemang.
Klart är under alla förhållanden att det går att vända argumentationen och hävda att krafttag bör till för att minska domstolarnas anslag, och att målet på sikt måste vara att avveckla merparten av dem.
Vändningen kan förefalla oväntad, men ståndpunkten att domstolarnas inflytande drastiskt bör minskas kan enkelt motiveras. Flertalet mål och ärenden som tas upp av domstolarna representerar misslyckanden. Rättsprocesser handlar ofta om saker som gått fel, problem som inte kunnat lösas eller oklarheter rörande rättsläget som uppstått i ett tidigare skede.
Analogin är given, om biltillverkaren märker att fler bilar hamnar på verkstad är inte anställning av fler reparatörer den mest rationella åtgärden. Det rimliga är att se över produktionsprocessen och eliminera felen innan de uppkommer.
Hypotesen är således att om att pressen på domstolarna ökar så är det för att lagstiftningen relativt sett fungerar sämre. Låt vara att de bakomliggande orsakerna kan antas vara fler, t.ex. samhällets allt högre krav på lagarnas dynamik, att regleringsområdena blir mer komplexa och att antalet transaktioner ökar. Det sistnämnda är dock ingen ursäkt för att inte bredda perspektivet – tvärtom.
Rättsväsendets fokus på domstolsjuridik och rättsutredningar är med detta synsätt missriktat. En kompletterande, på länge sikt bättre strategi är att mer reguljärt utreda proaktiva möjligheter. Domstolsprocesser har inget egenvärde, de är ofta resultat av oklar eller icke fungerande lagstiftning. Att se över lagstiftningstekniken är därför lika angeläget som att tillföra domstols¬väsendet mer resurser. Argumentet att utformningarna av lagarna inte är så viktig eftersom ”saken ändå kan överlämnas till rättstillämpningen” är inte bara samhällsekonomiskt förkastligt, det skapar också rättsosäkerhet och medför problem för alla som nödgas processa.
Att även framgent i så hög grad som f.n. sker lita till rättsväsendets traditionella problemlösning är med andra ord mindre övertygande. Alternativen är många, det finns ett spektrum av insatser som kan övervägas i fler fall än vad som f.n. sker. Utbildning, information, av- och samreglering respektive omorganisation är blott exempel. Det är rimligt anta att många ärenden som hamnar i domstol kan undvikas om lagarna utformas på ett annat sätt.
Ansatser att systematiskt utveckla lagstiftningen är dock svårt att upptäcka, åtminstone i svensk miljö. Det relativt omfattande arbetet under rubriken ”Better Regulation” som i flera år pågått inom OECD och EU har hitintills fått ringa praktiskt genomslag. Om man samtidigt beaktar att lagstiftningsteknik inte är ett utbildningsämne och att följaktligen ingen nu aktiv lagberedare har någon formell skolning i lagstiftningslära väcks ytterligare frågor. Förändringspotentialen är ur alla perspektiv stor.
Det skall framhållas att resonemanget ovan inte gäller allt domstolsarbete. En hel del mål och ärenden, inte minst i förvaltningsdomstolarna är av annan karaktär. Många avgöranden är framåtsyftande. På flera områden är det svårt att i dagsläget se reella alternativ till traditionell, reaktiv problemlösning. Detta förtar dock inte argumentet att det i större utsträckning är angeläget uppmärksamma betydelsen av lagarnas utformning och bli öppnare för möjligheterna att hantera problem proaktivt. Domstolar är inte alltid en given lösning.
