Livet består av två halvor. Den ena är det förflutna, den andra framtiden. De ännu inte grusade förhoppningarna hör till den andra halvan. För den franske poeten Alphonse de Lamartine, som i ett berömt poem inför sin älskades hotande död vädjade till tiden att ”slå ankar en enda dag”, var saken klar. Det förgångna var ett ”aldrig”, framtiden ett ”alltid.” Lamartines äldre kollega François Renê Chateaubriand sade sig tvärtom ha ”manin” att ”gapa” över vad som varit. Häri låg ett nöje, särskilt då man enligt honom vände blicken mot de första åren av det man fäst sig vid.
Jag närmar mig ett jubileum och jag gör det i Chateaubriands anda. Vemod och vällust. I slutet av 1999, alltså för snart ett decennium sedan, hade jag tillsammans med min kraftfulle amanuens Anders Ramäng lyckats organisera ett internationellt kollokvium vid Stockholms universitet rörande konsumentförsäkring. Målet för hela mötet var den dåvarande svenska konsumentförsäkringslagen (KfL). Denna lag hade utgjort den första etappen i ett omfattande reformarbete som sedan fortsatt och flera år efter kollokviet slutligen resulterade i försäkringsavtalslagen (2005:104) i vilken KfL väsentligen kom att uppgå.
Ytterst få känner i dag till hur det blinda ödet kom att inverka på tillkomsten av KfL. Statsrådet Carl Lidbom hade i anförande till statsrådsprokollet den 5 april 1974 förordat att sakkunniga skulle tillkallas för att se över försäkringslagstiftningen. Reformarbetet föregicks av en midddag på en restaurant i Stockholm vid vilken Lidbom övertalade Hellner att leda de sakkunnigas arbete. Till middagen serverades ostron. En del av dessa hade mycket dålig kvarlitet och flera av deltagarna blev matförgiftade, en person så allvarligt att han avled. Vem åt vilka ostron? Victor Hugo, som konkurrerar med Chateaubriand om att vara den störste franske författaren genom tiderna, har beskrivit tillfälligheternas makt ungefär på följande vis. För den kalle och frånvarande betyder slumpen ingenting. För den engagerade blir den tvärtom en gudomlig ingivelse för något stort. Både Lidbom och Hellner klarade sig. Hellner blev ordförande i Försäkringsrättskommittén och arbetet resulterade i Försäk-ringsrättskommitténs delbetänkande (SOU 1977:84) Konsumentförsäkringslag. På detta betänkande byggde KfL, som trädde i kraft den 1 januari 1981. Med denna lag skulle Sverige bli det första land i världen som kunde hålla sig med en lagstiftning av detta avancerade och högtstående slag.
Vid det internationella kollokviet hade över två decennier gått sedan Hellner avslutat sitt betänkande. Han var fortfarande oavbrutet verksam som rättsvetenskapsman. Men hans krafter hade börjat sina. Sin lag trofast sin lag höll han dock i universitetets Aula Magna ett anförande om dess struktur och anda. Det måste ha varit ett stort ögonblick i hans liv. Runt honom flockades deltagare från hela världen i syfte att försöka åstadkomma liknande lagregler i sina egna länder.
Redan med skadeståndslagen från 1972 hade Sverige, som många uttryckte saken i utlandet, blivit ”ett laboratorium för försäkringar”. Med KfL blev detta förhållande än mer påfallande. Och när kollokviet ägde rum hade över 22 år gått sedan Hellners betänkande publicerades. De andra europeiska ländernas lagstiftare hade knappt vaknat.
Mot bakgrund av den samling som kollokviet gav uttryck för inför de svenska ansträngningarna på området stod det klart för mig att dessa måste föras upp på europeisk nivå. Omedelbart efter kollokviets slut diskuterade jag därför med den tyske professorn Jürgen Basedow bildandet av en arbetsgrupp som skulle försöka skapa principer för en europeisk försäkringsavtalsrätt till förmån för inte bara konsumenter utan även för små- och medelstora företag. Några månader senare var arbetet i full gång. Ett tjugotal professorer från olika europeiska länder hade påbörjat den långa marschen. Åtta år senare, den 1 januari 2008, lade gruppen (”European Insurance Contract Law Group”) med starkt stöd av Europeiska kommissionen fram ett förslag till direktiv för en europeisk försäkringsavtalslag såvitt avser skadeförsäkring, se www.restatement.info Om några månader publiceras förslaget på nytt, nu utvidgat med kommentarer och noter.
Det senaste arbetsmötet ägde rum på Leuvens katolska universitet med den i Europa så välkände försäkringsexperten Hermann Cousy som värd. Det var veckan före påsk. Gruppen påbörjade här nästa etapp: personförsäkringen. Kanske ytterligare ett decenniums arbete. Halva marschen är kvar.
Efter Leuven for jag direkt till Paris, varifrån jag någon dag senare flög till Stockholm för tre dagars undervisning på universitetet i skadeståndsrätt. På långfredagen reste jag tillbaka till Paris. De hundratals resor mellan Stockholm och Paris som ägt rum sedan kollokviet i Stockholm fortsätter. De har blivit ett måste för mitt arbete i alla de europeiska grupper jag medverkat i. Ingen av grupperna har dock inneburit ett närmare samarbete mellan deltagarna än den som startade i Stockholm för tio år sedan. Om de ansträngningar det här varit fråga om, den glädje och den svindel de inneburit för mig hoppas jag kunna berätta i en annan krönika.
Bill W. Dufwa
Professor em. i försäkringsrätt
Vid Stockholms universitet
