Insiderlagstiftningen stipulerar att personer med insyn i börsbolag skall redovisa sina innehav och aktieaffärer. Det finns offentliga bolagsregister och i årsredovisningar anges bonus- och pensionsplaner. Politiker avfordras redogörelser för styrelseuppdrag och ägarintressen. Professorer förväntas redovisa bisysslor och i flera länder finns regler om granskning av bidrag till politiska kampanjer.
Exemplen kan flerfaldigas och regelverken har olika utformning. Ett är dock gemensamt, reglerna syftar till att öka tilltron genom transparens. De som berörs av beslutsfattarnas åtgärder skall inte känna oro för att det finns otillbörliga kopplingar, intressekonflikter eller dolda sympatier. Saken är viktig. Makthavares förbindelser utanför den egna kärnverksamheten är ofta föremål för kritik. Oegentligheter kan orsaka stor skada
Viktigt att framhålla är samtidigt att aktiviteter utöver vad tjänsten kräver inte behöver vara negativt. Tvärtom, i många fall är en sådan förkovran positiv och beundransvärd. Externa uppdrag kan även vara meriterande. Det avgörande är att sådana aktiviteter redovisas öppet.
Krav på opartiskhet gäller även domstolarna. Kunskapen om detta är gammal och det finns regler om jäv. Emellertid regleras detta på ett mjukt sätt, frågan om jäv och ansvaret för vilka engagemang som redovisas hanteras av de enskilda domarna.
Mot bakgrund av utvecklingen i Pirate Bay-målet är detta en brist. Den nuvarande ordningen förutsätter att redovisningen sker självmant och i god tid, så att eventuella invändningar kan framföras. Så har nu inte skett. Omdömet har brustit och slutsatsen är tydlig – om inte enskilda domare förmår hantera detta måste reglerna ses över.
I frågor om självständighet skall domstolarna stå över alla misstankar. Ingen som dömts till straffrättslig påföljd skall i efterhand upptäcka att den som formulerat domen vid sidan av tjänsten är engagerad i liknande frågor, synbarligen på ett omfattande sätt. Om engagemanget rör sammanhang där också motpartsombud är aktiva blir saken än mer klandervärd. Kritiken är följaktligen omfattande och lätt att förstå.
En reglering kan vara enkel. Den behöver endast stipulera att en förteckning över domarnas förenings- och organisationstillhörighet, andra åtaganden av betydelse, eventuella skiljemannauppdrag, ägarintressen och liknande skall finnas tillgänglig på rättens kansli eller hemsida.
De eventuella invändningar rörande domares integritet som kan resas mot en sådan regel väger lätt. Även i detta fall måste naturligtvis någon form av gränsdragning ske, men att engagemang i intresseföreningar, branschorganisationer och liknande bör redovisas öppet är svårt att finna argument mot. Detta handlar inte om juridiska spetsfundigheter, inte heller om gränsen för jäv eller om vad som är delikatessjäv. Frågan rör tilltron till domstolarna och förtroendet för rättsväsendet.
Att en prövning av nu aktualiserat slag skall ske i efterhand, med eventuell återförvisning till tingsrätten och ny rättegång som ett möjligt alternativ är en svårförståelig ordning. Kraven på rättsväsendets pedagogiska förmåga och krishantering har skärpts på ett drastiskt sätt.
