Slipa på lagen om grupptalan

När lagen om grupprättegång skulle införas för snart sju år sedan var protesterna från stora delar av organisationssverige högljudda. Kritiken gick bland annat ut på att det skulle öppna för s.k. legal blackmail – obehöriga påtryckningar i syfte att framtvinga orättfärdiga uppgörelser. Företags investeringsvilja i Sverige skulle också påverkas negativt menade skeptikerna.

Men av detta blev det inte mycket. I en statlig utredning som kom förra sommaren utvärderades erfarenheterna av lagen om grupprättegång. Utredningen visade att det inte framkommit någonting som tyder på att de farhågor som uttalades för företagens del har infriats. Möjligheten till grupptalan har alltså knappast missbrukats för att framtvinga orättmätiga förlikningar utom rätta. Inte heller har framkommit att lagen på ett negativt sätt påverkat investeringsviljan i Sverige.

En annan bedömning som var vanlig vid tiden för lagens införande var att s.k. offentlig grupptalan – alltså grupptalan som förs av en myndighet – skulle bli den vanligaste formen av grupptalan. I förarbetena anfördes att offentlig grupptalan förväntades fylla en speciellt viktig funktion, nämligen att gynna utsikterna för att tvister av prejudikatintresse eller som kan antas ha en betydande preventiv effekt drivs med full kraft.

Men av detta blev det inte heller mycket. I själva verket är det bara ett av tolv mål som i något avseende handlagts enligt lagen om grupprättegång som initierats av en myndighet – i det fallet Konsumentombudsmannen.
I övriga fall är det enskilda privatpersoner, företag eller föreningar som har dragit igång processerna. Jämställdhetsombudsmannen och Ombudsmannen mot etnisk diskriminering framförde starka önskemål om förstärkta möjligheter att föra grupptalan på diskrimineringsområdet i remissförfarandet. Men redan med den befintliga lagen finns olika möjligheter för myndigheter att driva grupptalan, t.ex. genom att en enskild person överlåter sitt anspråk. Men hittills har ingen av de s.k. tematiska ombudsmännen (som samtliga sedan den 1 januari 2009 har slagits ihop till en enda myndighet, DO) dragit igång en enda grupptalan.

Bakom arbetet med att ta fram lagen om grupprättegång låg intressant empiri, en viktig analys och en god grundtanke. I förarbetena hänvisades till en från många håll uttalad erfarenhet av att enskilda människor inte kommer till sin rätt så ofta som de borde göra i ett modernt rättssamhälle. Det fördes intressanta diskussioner om de många orsaker som tillsammans ger upphov till luckorna i det processuella rättsskyddet, till exempel ekonomiska, psykologiska, kunskapsmässiga och sociala faktorer. För dem med mod, kraft och vilja att handla ställer processuella regler och principer hinder i vägen. För den enskilde leder bristen på agerande till rättsförluster som kan påverka privatekonomin påtagligt. I förarbetena konstaterades också att allmänna intressen, som till exempel likabehandling av medborgarna, lider skada. Centrala rättsområden drabbas av prejudikattorka samt brist på rättsutveckling och rättsskapande genom praxis.

Att påstå att möjligheten att föra grupptalan har rått bot på dessa problem är definitivt att gå för långt.  Men en del framgångar har noterats. Det faktum att den energi som fanns i frågan om hur Skandia Livs pensionssparare blåstes på pengar av moderbolaget Skandia kunde absorberas i en grupptalan var exempelvis en starkt bidragande faktor till att det till slut blev en rättslig prövning av affären, om än i form av ett skiljeförfarande. Föreningen Grupptalan mot Skandia, som initierade en grupptalan i Stockholms tingsrätt, kan knappast beskyllas för obehöriga påtryckningar. Föreningen omfamnades till slut av Skandia Liv och dess dåvarande VD Urban Bäckström. Tillsammans enades man om att driva skiljeprocessen mot moderbolaget Skandia. I höstas kom skiljenämnden fram till att det var fråga om olovlig vinstutdelning och dömde Skandia att betala 580 miljoner kronor, plus ränta, till pensionsspararna i Skandia Liv. Ingen skulle nog påstå att skiljedomen är att betrakta som en framtvingad och orättfärdig uppgörelse.

Den 30 mars 2009, sex år och fyra månader efter att lagen infördes, kom så den första domstolsdomen i sak i en grupprättegång. Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, fälldes för olaglig könsdiskriminering sedan män fått upp till 38 gånger så stor chans som kvinnor att få en plats på veterinärutbildningen. De 44 kvinnor som har drivit fallet får skadestånd på vardera 35 000 kronor. Det kan noteras att det inte förekom något tjafs om att föra processen i form av en grupptalan. Justitiekanslern, som företrädde staten i målet, hade en processföring som var saklig och tillsammans med en effektiv handläggning av Uppsala tingsrätt tog det inte mer än åtta månader från det att stämningsansökan lämnades in till domen kom. Föredömligt. Domen har överklagats men det faktum att tusentals personer som sökt till högskolan de senaste åren har diskriminerats på samma sätt har redan lett till viss skrämselhicka på antagningsenheterna på högskolor runtom i Sverige. Att det rörde sig om en grupptalan har bidragit till att debatten om diskriminering i högskolan har intensifierats efter domen. Exemplet visar att möjligheterna till preventiva effekter av processer som förs i form av en grupptalan kan bli större än genom vanliga mål.

Utöver nämnda exempel pågår ett antal grupprättegångar medan andra har lagts ned. Utan att ha studerat alla dessa processer närmare framstår vissa av dem som både sakligt och rättsligt sett ogrundade. Men det hade de varit även om de hade förts som helt ”vanliga” processer. Ogrundade processer som tynger domstolar och motparter i onödan är inget nytt fenomen och lagen om grupprättegång har knappast påverkat den bilden i någon större utsträckning. Det finns ingen anledning att ha ett ”religiöst” förhållningssätt till grupptalan från något håll lika lite som till någon annan processform. Som ombud gäller det att vara pragmatisk; Ibland kan det vara lämpligt att driva pilotmål, ibland kan kumulerade mål vara ett alternativ och i ytterligare andra kan grupptalan vara det den bästa vägen framåt.

Sammantaget måste lagen om grupprättegång ändå anses ha ökat den enskildes tillgång till rättsväsendet och det är i sig bra. Möjligheten till grupptalan är helt enkelt ett positivt tillskott till den svenska processrätten. Men erfarenheterna visar att det fortfarande finns utrymme att slipa på lagtexten så att det blir mer realistiskt att genomföra vettiga och bra processer i form av grupptalan. Och det faktum att ansvaret för att verka för en utveckling med prejudicerande avgöranden till förmån för allmänintresset i vårt land traditionellt överlämnats till särskilt inrättade statliga verk, ombudsmän och andra myndigheter har inte riktigt gått ihop med införandet av lagen om grupprättegång – där är resultatet oerhört magert. Åter visar det sig att det är upp till advokater, människorättsgrupper, medier och andra att granska missförhållanden, informera enskilda om deras rättigheter samt mobilisera de resurser som krävs för att få fram konkreta fall till debatt och prövning i domstol. Också när det handlar om grupptalan.