Samfundet är snett ute om pro bono

På de stora amerikanska affärsjuridiska advokatbyråerna är det en självklarhet att avsätta betydande resurser till s.k. pro bono-verksamhet. Vad det kan handla om framgår av följande citat, det första från Skadden Arps hemsida och det andra från Cleary Gottliebs:
”Our New York and Washington, D.C. offices ”lend” attorneys on a rotating basis to work full time for groups providing free legal services to individuals of limited means and small non-profits.”
”Among many other matters, our lawyers have actively defended the rights of the homeless, represented individuals seeking asylum, fought for better access to public facilities for people with disabilities, and served as guardians ad litem in child neglect and abuse proceedings.”
Det amerikanska advokatsamfundet rekommenderar att dess medlemmar ägnar minst 50 timmar om året till pro bono-verksamhet.

I Sverige ser det annorlunda ut. Mig veterligen är det ingen av de svenska affärsjuridiska byråerna som har någon mer omfattande pro bono-verksamhet av det slag som beskrivs i citaten ovan. Det tycker jag är lite förvånande, av flera skäl. För det första har de stora byråerna – de med 50 jurister eller fler – så stora personella resurser att det borde vara möjligt att bedriva visst pro bono-arbete utan att i någon avsevärd mån inkräkta på den vanliga affärsdrivande verksamheten. Under alla förhållanden borde det i nuvarande konjunkturläge, när många unga affärsjurister är undersysselsatta, finnas ett pro bono-utrymme. För det andra tror jag att pro bono-arbete kan skapa betydande goodwill bland klienter och potentiella klienter; fråga är ju helt enkelt om ett slags Corporate Social Responsibility tillämpat i advokatmiljö. Kort och gott kan nog pro bono vara bra för businessen. Och för det tredje tror jag att många jurister som till vardags ägnar sig åt affärsjuridik skulle finna en personlig tillfredsställelse i att någon gång då och då kunna använda sin kompetens till att hjälpa en medmänniska i nöd och inte bara till att skydda eller förmera bolagsförmögenheter.

Samtidigt finns det – i alla fall i en svensk kontext – en del problem med pro bono-arbete av det slag som beskrivs i citaten ovan. Visserligen blir de så kallade humanjuristerna färre och färre (i alla fall relativt sett), men likväl finns det ett betydande antal advokater vars huvudsakliga verksamhet består i (eller i vart fall gränsar till) det som de amerikanska firmorna utför pro bono. Om de stora svenska affärsjuridiska byråerna skulle börja erbjuda sådan verksamhet gratis – så att säga korssubventionerat av den lönsamma affärsjuridiska verksamheten – riskerar det att ytterligare försvåra för humanjuristerna att överleva på en redan tuff marknad.

Ett annat problem har just med kompetensen att göra. De studenter som rekryteras till de stora affärsjuridiska byråerna är oftast de med de högsta betygen från juristlinjen, vilket typiskt sett (det finns förstås undantag) innebär att de är de skickligaste juristerna i sin generation. De har med andra ord goda förutsättningar att bli duktiga inom vilken som helst del av juridiken – om de får erforderlig träning i arbetsuppgifterna. Men här ligger kruxet: Om man börjar på en affärsjuridisk byrå och under ett antal år bara – eller nästan bara – ägnar sig åt affärsjuridiska frågeställningar, ja då sjunker ju kunskaperna på andra områden – införskaffade under utbildningen och tingstjänstgöringen – snabbt undan. Med andra ord: Det är långt ifrån säkert att man är bra på den juridik det skulle bli fråga om inom ramen för firmans pro bono-verksamhet. Och är man inte bra på det man gör riskerar man att göra mer skada än nytta. Jag fick själv för ett tag sedan anledning att fundera över saken när en bekant frågade mig om jag kunde hjälpa den lokala rödakorsavdelningen med flyktingjuridiska frågeställningar. ”Du är ju”, sade hon, ”advokat, så det grejar du väl lätt.” På sätt och vis var det lockande att acceptera erbjudandet, inte minst om man som jag är mycket kritisk till flyktingmyndigheternas agerande. Men likväl tackade jag nej. Skälet var att jag ingenting kan om juridiken på området och att jag inte var beredd att avsätta den avsevärda tid som skulle behövas för att skaffa mig tillräcklig kompetens och erfarenhet för att kunna göra ett bra jobb.

Jag har sett (Affärsvärldens nätsajt den 30 april) att man inom Advokatsamfundet nu funderar på att införa någon slags regler för pro bono-verksamhet i Sverige. Generalsekreteraren säger följande enligt sajten: ”Det kan vara allt ifrån en skyldighet till att man måste ägna ett visst antal timmar åt pro bono för att bli advokat, eller att färdiga advokater måste tillhandahålla detta.”

Om hon är rätt återgiven är samfundet snett ute. Enligt min mening måste pro bono-arbete vara resultatet av ett fritt val – något den enskilde advokaten eller den enskilda firman väljer att göra, för att det är rätt, för att det är lönsamt eller rätt och slätt för att man mår bra av att göra gott. Det kan däremot enligt min uppfattning inte komma ifråga att tvinga advokater eller firmor att bedriva sådan verksamhet. Det är illa nog att Samfundet tvingar advokater att vidareutbilda sig; att dessutom tvinga dem att utföra arbete av visst slag vore att definitivt gå över gränsen för det acceptabla.