DEBATT – av Linnéa Bergman, advokat, LEGIO Advokatfirma
Den 1 januari 2027 träder den nya lagen om omhändertagande för vård av barn och unga i
kraft. Lagstiftningen innehåller flera välkomna förändringar. Barnrättsperspektivet stärks,
barns rättigheter tydliggörs och rätten till offentligt biträde utökas. Det är viktiga steg framåt.
Barn som behöver samhällets skydd ska också få det.
Men i den nya lagstiftningen finns också en förändring som väcker djup oro.
Barnets anknytning till familjehemmet blir en självständig grund för fortsatt tvångsvård, även när de brister som ursprungligen föranledde omhändertagandet inte längre finns kvar. Förutsättningen är bland annat att en separation från familjehemmet innebär en påtaglig risk för skada och att fortsatt vård är till barnets bästa.
Syftet är gott. Inget barn ska ryckas upp från en trygg tillvaro utan hänsyn till
konsekvenserna. Men vad händer när den trygghet som samhället har skapat samtidigt blir ett hinder för barnet att återvända till sina föräldrar?
När förändringen tar för lång tid
Som advokat möter jag ofta föräldrar vars barn har omhändertagits enligt LVU. Föräldrar som ibland har haft betydande svårigheter, men som också har arbetat hårt för att förändra sina liv.
Det kan handla om att lämna en destruktiv relation, genomgå behandling, skapa stabila boendeförhållanden eller utveckla sin föräldraförmåga. För att vård på grund av brister i hemförhållandena ska upphöra krävs redan i dag att
förändringarna är varaktiga och genomgripande över tid. Det är ett högt ställt krav, och det ska det vara.
Men här uppstår nu en närmast omöjlig paradox.
Föräldrarna måste visa att förändringarna består över tid. Samtidigt innebär varje månad som går att barnet kan knyta allt starkare band till familjehemmet.
När föräldrarna slutligen kan visa att de brister som motiverade omhändertagandet är åtgärdade och socialnämnden bedömer att så skett över tid riskerar de att mötas av ett nytt hinder: barnet har nu etablerat en så stark anknytning till familjehemmet att en återförening bedöms kunna skada barnet.
Föräldrarna har gjort det samhället krävt av dem. Men tiden det tog att uppfylla kraven kan i sig ha blivit ett argument för att barnet inte ska återvända.
Hur ska en förälder kunna vända en situation och skapa möjligheten till ett gemensamt familjeliv under sådana förutsättningar?
En verklighet som redan finns
Den som arbetar med LVU-mål vet att anknytningens betydelse i sig knappast är någon ny företeelse. Redan i dag finns bestämmelser om flyttningsförbud och vårdnadsöverflyttning som syftar till att skydda barnets kontinuitet och trygghet när så krävs. Men jag upplever också att anknytningen till familjehemmet återkommande får stor betydelse i diskussioner om fortsatt LVU-vård, även när föräldrar kan visa på omfattande positiva
förändringar.
Formellt är anknytningen inte en självständig grund för fortsatt vård enligt
dagens LVU-lagstiftning. Ändå kan den i praktiken komma att prägla bedömningen av barnets situation och möjligheten till återförening.
Det är därför svårt att se den nya regleringen som enbart en nyhet. Den riskerar också att befästa ett synsätt som redan har fått betydande genomslag i praktiken. Och det är just detta som oroar mig.
Barnets bästa måste omfatta hela barnet
Barnets bästa är och ska alltid vara avgörande. Men barnets bästa kan inte reduceras till en bedömning av var barnet för närvarande har sin starkaste anknytning.
Barn har rätt till trygghet och stabilitet. Men de har också rätt till sin identitet, sitt ursprung och, så långt det är förenligt med deras bästa, ett familjeliv med sina föräldrar.
Det ena måste inte utesluta det andra.
En stark anknytning till ett familjehem behöver inte innebära att relationen till de biologiska föräldrarna saknar betydelse eller att en återförening är omöjlig.
Därför måste domstolarna våga ställa fler frågor än vad en separation från familjehemmet skulle innebära. Vilken relation har barnet till sina föräldrar? Vilka möjligheter har barnet fått att utveckla den relationen under placeringen? Har socialnämnden faktiskt arbetat för återförening? Och skulle en successiv, välplanerad återgång kunna tillgodose barnets behov av trygghet?
Det är också nödvändigt att fråga sig om den anknytning som nu åberopas som hinder mot återförening delvis har förstärkts genom ett begränsat umgänge eller ett otillräckligt återföreningsarbete.
Annars riskerar vi att skapa en ordning där tiden arbetar mot föräldrarna, oavsett vilka förändringar de genomför.
Låt inte tiden bli den avgörande domaren
Jag välkomnar ambitionen att stärka barns rättigheter. Jag välkomnar också att lagstiftaren tydligare uppmärksammar de risker som kan följa av att bryta upp ett barn från ett familjehem.
Men när den nya lagen börjar tillämpas vilar ett stort ansvar på socialnämnder och domstolar.
Anknytning får inte bli ett förenklat argument för att permanenta en placering. Risken för skada måste prövas konkret och individuellt. Barnets relation till sina föräldrar måste ges verklig betydelse och möjligheterna till en trygg, successiv återförening måste utredas på allvar.
Framför allt får vi aldrig glömma att ett omhändertagande från början ofta har skett för att skydda barnet under en period då föräldrarna inte kunnat tillgodose dess behov.
När föräldrarna sedan har förändrat sina förutsättningar måste den förändringen också kunna få verklig betydelse.
Ett barn ska inte behöva förlora möjligheten till återförening med sina föräldrar enbart därför att varaktiga förändringar över tid krävdes för att bli de föräldrar barnet behövde.
Min vädjan till de domstolar som snart ska tillämpa den nya lagen är därför enkel: Se hela barnet. Se alla dess relationer. Och låt inte tiden ensam avgöra vilka familjeband som ska få bestå. För inte vore det väl bra att vi numera annars måste hoppas barnen inte knyter an och trivs i sitt familjehem.
