Voltaire och de oskyldigt dömda

I Sverige har på senare tid förts en debatt om de oskyldigt dömda. Dessa olyckliga människor kan ha gått sitt öde till mötes utan större uppmärksamhet från allmänhetens sida. Det finns emellertid också sådana som har fått mottaga sina domar i ett samhälle som har varit så till den grad förpestat av förutfattade meningar att dessa rentav kan misstänkas ha påverkat de dömande. I vår tid kan ett sådant resultat lätt framkallas genom massmedierna. Mycket, kanske allt, beror på vilken typ av brottslighet det varit fråga om. Vidriga brott som mord och styckning av en annan människa föder lätt motvilja, avsky och även hat. Grogrunden är lagd för något som kan utvecklas till kollektiv hysteri.

I Sverige uppstod en sådan hysteri när de s.k. styckmördarna rannsakades för 23 år sedan. Jag blev själv ett offer för denna. Detaljerna från tidningarna var så många att jag kväljdes. Varje gång min havande hustru gjorde ett läkarbesök aktualiserades för oss båda det fruktansvärda brott som läkarna stod åtalade för. När domen som friade läkarna från mord meddelades minns jag hur jag gladde mig, ja, njöt när jag såg det lilla instuckna tillägget i domskälen: det var dock uppenbart att de två åtalade hade styckat kroppen. Skönt, tänkte jag, de kom i alla fall inte undan.

Till den kollektiva hysterin finns historiska förebilder. Dessa ger inte bara uttryck för själva sjukdomen utan kan också visa hur den i ett konkret fall kan botas genom enskildas initiativ och kamp för sanning och slutlig upprättelse. Det finns även fall där den som kämpat för den dömde själv från början varit övertygad om hans skuld. Men sedan kommit till klarhet i hur det verkligen låg till och sedan lyckats vända en bred allmänhet mot den dömdes frikännande.

Ett praktexempel härpå ger ett ingripande av Voltaire från sjuttonhundratalets Frankrike. Den dömde, Jean Calas, hade anklagats för att ha mördat sin son. Sanningen var att sonen begått självmord. Vid denna tid uppfattades självmord som något vanärande. Familjen beslöt sig för att försöka dölja vad som hänt genom att hävda att sonen råkat ut för en olycka. Inför myndigheterna tvingades den dock medge att det i själva verket varit fråga om ett självmord. Strax härefter samlades en stor folkmängd utanför familjens hem och framförde en fruktansvärd anklagelse: den protestantiska familjen Calas hade mördat sonen för att denne hade velat konvertera till katolicismen. Härmed var familjens öde beseglat. Ingen utredning verkställdes för att klargöra att sonen över huvud haft avsikten att konvertera. Han begravdes som ”martyr” i närvaro av en ofantlig folksamling sedan kistan eskorterats av fyrtio präster och av vitklädda botgörare. J. I en anda av religiös fanatism önskade prästerna i Toulouse det straff som utdömdes för ”heretiker”. Jean Calas, hans hustru och son Pierre liksom ytterligare två personer ställdes inför rätta och processen ägde rum i parlamentet i Toulouse. Det har sagts att det i staden rådde ”ett klimat av verklig kollektiv hysteri.” Med åtta röster mot fem dömdes Jean Calas till döden. Enligt domen skulle hans lemmar krossas på ”hjulet” (stegling), varefter han skulle strypas och kroppen brännas. Sonen Pierre fick livstids fängelse men lyckades fly. Hustrun liksom de två andra personerna friades.

Processen gav eko i hela Frankrike. Den allmänna uppfattningen var att rättvisa hade skipats. I likhet med sina samtida var också Voltaire övertygad härom. Det hade kanske legat nära till hands för denne tänkare och grundare av de mänskliga rättigheterna att reagera mot det grymma straff Calas fått utstå. Men ingalunda. I processen mot Calas kunde Voltaire då bara se en religiös fanatiker. Tolv dagar efter dennes död skriver Voltaire I ett cyniskt brev att Calas hade offrat sin son till Gud och trott sig vara överlägsen Abraham, ty denne hade bara varit lydig medan ”vår kalvinist” hade hängt sin son av egen kraft och för att ”köpa” sitt eget samvete.

Felet låg emellertid inte hos Calas utan hos hans domare. Flera av de många besökare som Voltaire mottog på sin tillflyktsort i Schweiz fäste hans uppmärksamhet på de många brister som fanns i processen. Han började undersöka hela affären. Och gick grundligt och energiskt till väga. Väl inne i de närmare omständigheterna i fallet blev han övertygad om Calas oskuld. Under tre år uppvaktade Voltaire härefter alla stora personligheter i Europa, däribland den svenske kungen, i syfte att rentvå Calas. Efter att ha skrivit flera pamfletter publicerade han 1763 en avhandling om toleransen i vilken fallet Calas utvecklades mera principiellt.

År 1763 var denne filosof och författare den mest berömde och omtalade av alla i Europa. Hans ihärdighet gav genljud över hela världen. Majoriteten av alla fransmän blev successivt övertygad om det monstruösa misstag som hade begåtts. Särskilt de lokala parlamenten i Frankrike gjorde dock hårt motstånd mot att upphäva den dom som kollegerna i Toulouse hade meddelat. Ett sådant beslut hade ju inneburit att några i deras egna hade gjort ett misstag. Undersökningen gick emellertid vidare. Den 4 juni 1764 upphävdes domen av en särskilt inkallad samling av 80 domare. Beslutet stadfästes av le Conseil de roi. Calas och hans familj blev definitivt rentvådda 1765, då änkan och barnen fick en hög pension. I Voltaires berömda kamp mot ”det infama” blev Calas en viktig kugge. Fallet visade också att intellektuella med framgång kunde engagera sig praktiskt för att försvara sina egna fundamentala idéer om vad som är rättvisa.

Voltaire blev den förste franske författare som offentligt engagerade sig för oskyldigt dömda. Han skulle göra det också i andra fall, av vilka två var följande. Efter nio års kamp lyckades han få en dom upphävd enligt vilken medlemmar av familjen Sirven i sin frånvaro och efter att ha flytt till Schweiz hade blivit dömda till döden. Åtalet gällde mord av föräldrarnas dotter, återfunnen drunknad. I verkligheten hade flickan kastat sig i vattnet i ett förvirrat tillstånd. I en annan affär hade ett krucifix blivit förstört i Abbeville. La Barre, en ung man, känd för att ha sjungit mot kyrkan respektlösa sånger och vägrat lyfta på hatten framför en procession, åtalades och dömdes till döden. Från 1774 arbetade Voltaire för att rentvå mannen. Först 1778, efter Voltaires död, kröntes hans ansträngningar med framgång.

Under senare år har flera fall inträffat i Frankrike där oskyldigt dömda har fått slutlig upprättelse trots från början dåliga utsikter. Erfarenheterna från Voltaires insatser ger omprövningen en särskild dimension. Först efter många år kan den kollektiva hysterin ha slocknat och rättvisan äntligen få fritt spelrum.