Vad gör vi med våra fördomar då biologer utdömt förekomsten av raser och teologer hävdar att ”samma tro” kan utövas på många sätt?
Bland grunderna för att betraktas som flykting och vara berättigad till asyl enligt svensk lag (Utl. 4:1§), EU-rätt och Internationella konventioner, finns två idag – av olika skäl – omdiskuterade orsaker till förföljelse: ras och religion.
Den första borde vara mer omtalad än den är. Bristen på debatt kanske beror på att kunskapen om att dess biologiska grund försvunnit ännu inte nått de breda lagren av politiker och lagstiftare, trots att detta borde vara ett ”fett” argument mot all renodlad rasism. I dagspressen (i just detta fall SvD) har man kunnat läsa att alla människor härstammar från Afrikas Horn och att de genetiska skillnaderna i det närmaste saknas. Hudfärgen skiljer sig och detta har i sin tur sin förklaring i de skilda behoven av att kunna skydda sig mot solens strålar och torde således vara vad jag – i brist på kunskap – här väljer att kalla ”ett biologiskt inlärt system”. Eftersom ”raser” således enligt naturvetenskapen inte existerar, borde föreskrifterna putsas till. Kanske skulle man i föreskriftstexten skriva in det som idag tillämpas i praktiken, nämligen att man jämställer förföljelse på grund av någons asylskäl med förföljelse för att statsmakten/annan stark grupp i samhället tillskriver den förföljde viss religiös, politisk, etnisk grupptillhörighet?
Den andra grunden, religiös uppfattning, har jag redan funderat över i en tidigare krönika. Mitt engagemang har dock därmed inte stillats, utan jag vill fortsätta att tala om detta av två skäl, det första är en konferens anordnad av Migrationsverket om denna asylgrund, det andra ett reportage av en ekonomijournalist om islamofobins destruktiva kraft på västvärldens framtid.
Konferensen om religionen som asylgrund bjöd på oerhört intressanta föredrag av Eva Hamberg, Filosofie och teologie Dr, professor i migrationsforskning samt präst i svenska kyrkan, och professor emeritus i islamologi Jan Järpe. Dessa oerhört lärda och ödmjuka personer, understödda av mitt bidrag om religionsfriheten enligt nuvarande grundlagsreglering samt utläggning över frågan om myndighets utredningsansvar, redogjorde för hur komplicerad frågan om vad som är en ur asylsynpunkt ”godkänd” religiös åsikt är.
Den fråga myndighetens tjänstemän vill ha besvarad är naturligtvis: Hur ser jag att en asylsökande är en ”äkta buddist, kristen, muslim, etc.”? Kan jag kräva att folk åker tillbaka till sitt hemland och utövar sin religion inom hemmets lykta dörrar? Kan jag kräva att folk inte följer påbud om att bära viss klädsel därför att dylika påbud inte, eller oftast inte, har stöd i en religiös skrift utan utgör en sedvana – etnisk sedvana?? Kan jag kräva kunskap om viss religions heliga teser och riter, kunskap om namnen på heliga personligheter, eller ledande figurer? Kort och gott: Kan ni ge oss en checklista som vi kan följa vid denna typ av beslut?
Som läsarna har förstått finns ingen sådan lista och det går inte att konstruera någon heller. Istället framhöll Eva Hamberg och Jan Järpe att religiositeten, om den åberopas av en sökande, ofta har en synnerligen stor betydelse för personens ”jag-bild”, dennes identitet och sociala nätverk. I det sistnämnda kommer således grupptrycket in i form av krav på iakttagandet av beteenderegler såsom krav på viss klädsel, mat och förbud mot viss mat, kvinnans ställning inom gruppen och ofta krav på medlemmars aktiva missionerande ( t.ex. Jehovas Vittnen och Mormonerna) eller offentliga utövande av sin tro.
Å andra sidan måste man också beakta att nästan alla religioner även har sekulariserade utövare, dvs. människor av viss tro som inte behöver stödet av vissa kläder eller beteenden för att känna sig ha uppfyllt trons påbud, varför dessa trosutövare inte skall misstros enbart på den grunden att de inte bär t.ex. turban eller slöja.
Vad ska man då göra? Ja, vi kommer inte undan det faktum att vi har en lagtext som skall tolkas och tillämpas och finner vi en uppgift alltför svår, återstår bara att kalla på expertvittnen – t.ex. Jan Järpe och Eva Hamberg, eller att be lagstiftaren om vägledning i form av ny lagtext. I dagsläget får man försöka utföra sitt arbete med beaktande av lagtextens påbud att sökanden skall vara trovärdig, vilket i dagsläget snarast får bygga på tillgänglig landinformation jämte det subjektiva intryck personen ger – en ofta grannlaga uppgift således.
Avslutningsvis vill jag bara påminna om det faktum som en ekonomijournalist tog upp i ett radioprogram. Enligt journalisten kommer västvärlden att förlora stora marknader i Arabvärlden och Asien till Kina, inte enbart på grund av nuvarande ekonomiska kris, utan på grund av västs islamofobi. I Kina framhåller man f.n. att man har en minoritet om ca: 200 miljoner muslimer, att det finns områden i Kina där den muslimska kulturen är den förhärskande och att det bara tar 1 dag för en muslim att få ett visum till Kina för att göra affärer. I väst tar det ofta 2 till 3 veckor för en muslim att få ett visum. Självklart åker muslimen till Kina.
Så, hur ska vi ha det? Bevaka vår gräns med fiktiva mikroskop eller inse att vi för att överleva under uthärdliga förhållanden måste delta i migrationsströmmarna – även under ett århundrade där strömmen vänt åt vårt håll? Eller ska vi vänta, tills det åter igen är vi i norr som av fattigdom och nöd måste söka en framtid i nya, gamla världen?
