I dag när denna krönika skrivs, torsdagen den 2 juli 2009, möts för överläggningar en grupp rättsvetenskapsmän som kallar sig European Group on Tort Law (EGTL). Det sker i Girona, Spanien, och mötet fortsätter under hela morgondagen, den 3 juli. Under drygt ett decennium, från början av 90-talet till 2004, utarbetade EGTL principer för europeisk skadeståndsrätt. De publicerades 2005: Principles of European Tort Law. Text and Commentary (förlag Springer).
Att få till stånd dessa principer med alla kommentarer, illustrationer och källor, kostade oerhörda ansträngningar. Arbetet för varje medlem var oavlönat. Var och en betalade sina egna resor. Värden för den ort där överläggningarna ägde rum åtog sig att försöka få fram tillräckligt mycket pengar i det egna landet för att kunna betala hotellrum och möjligen en eller annan måltid.
En kamp har länge förts i Europa om den bästa vägen för att uppnå europeisk integration. Förenklar man sammanhangen kan man säga att två huvudvägar anträtts. Den ena för till Bryssel, där de bästa förutsättningarna för att ta hand om integrationen anses finnas, den andra till de nationella regeringarna som många anser bäst kan sköta hela frågan. Det går inte att hundraprocentigt satsa på en enda av dessa vägar; nyanser är nödvändiga. Frankrike satsade under de Gaulle stenhårt på de nationella regeringarna och blockerade därigenom olyckligtvis EG-arbetet länge.
EGTL hade inget mandat från någon regering eller från något universitet, inte heller från Europeiska kommissionen. Den bara fanns där plötsligt och kom att bli exempel på en ny typ av europeisk integration, frivillig, initierad och driven av akademiker. Det finns många grupper av detta slag som i dag är verksamma i Europa på det juridiska området.
En huvudfråga för var och en av dessa grupper blir naturligtvis just hur stora chanserna är att verkligen nå fram till ett verkligt resultat, nämligen till ett direktiv, en förordning eller något liknande. Såvitt jag förstår har en grupp som liksom EGTL sysslar med allmän skadeståndsrätt små utsikter att nå fram. Kommissionen måste ju ställa sig frågan hur på vilket sätt ett förslag till europeiska principer för en allmän europeisk skadeståndsrätt kan gynna integrationen. På vilket sätt kommer Europas medborgare varandra närmare genom harmonisering av rättsreglerna och åtföljande gemenskapslagstiftning just på detta område? Var finns det exakta behovet?
Det räcker inte att peka på två av de fyra friheterna, nämligen fri rörlighet för varor och tjänster. Däremot skulle ett ökat konsumentskydd, numera ett självständigt syfte för gemenskapen, kunna vara en tillräcklig anledning för ett ingripande från kommissionens sida. Men då måste man begränsa integrationsivern till att gälla speciella spörsmål inom skadeståndsrättens område. Kan man kombinera detta ökade konsumentskydd med likartade förutsättningar för konkurrens såvitt avser företag i de olika länderna är man nära målet. Detta var bakgrunden till den framgång strävandena att harmonisera produktansvaret fick. Området fick ett eget direktiv redan 1985 och när Sverige senare blev medlem i EG implementerades det i svensk rätt.
Skadeståndsrättens harmonisering i Europa illustreras ofta med bilföraren som kör tvärs igenom det ena landet efter det andra. Han vill gärna kunna räkna med att ett skadestånd, om det kom i fråga, hade samma förutsättningar och dessutom vara lika stort överallt. En sådan ordning skulle gynna hans planering och säkert få honom att känna sig tryggare.
Kanske europeiseringen har kommit så långt en dag att detta blir en realitet. Men i dag kan man inte räkna härmed annat än i begränsad utsträckning. Den stora chans skadeståndsrätten har redan i dag att göra något åt europeiseringen gäller just skadeståndets storlek. Då blir visserligen en integration svår när det gäller kostnader och inkomstförluster. Men däremot fullt möjlig när det gäller ideell skada.
För några år sedan arbetade jag i en grupp bestående av rättsvetenskapsmän som i samarbete med läkare försökte få till stund en harmonisering av ideell skada på trafikskaderättens område. Trots den gynnsamma utgångspunkten – trafikskaderätten har en enorm genomslagskraft på alla andra området – lyckades gruppen aldrig nå ända fram. Förklaringen låg i de olika traditionerna länderna hade. För svensk rätt var utgångspunkten enkel.
Vi har en schablonisering genomförd och denna är centraliserad genom våra nämnders verksamhet. Förhållandena i Italien och Frankrike illustrerar motsatsen. Vad som är ideell ersättning i Rom är inte alls detsamma i Milano. Allt avgörs regionalt. Schablonering existerar över huvud inte. Även om gruppen, som hade medlemmar från både Italien och Frankrike, efter flera års arbete fick fram schabloniseringar och dessa kom långt i riktning mot det femte motorfordonsdirektivet, fastnade de på vägen.
Framtiden när det gäller skadeståndsrättens harmonisering ligger emellertid här. Hur skall fysiskt och psykiskt lidande och annat obehag i människans personliga liv värderas när hon har skadats? Med vilka ögon skall domstolarna möta den allvarligaste skadan, den där den skadelidande fått sin medvetandegrad sänkt eller blivit varaktigt medvetslös? Den dag Europa får samma värderingar i de känsliga frågor som här aktualiseras har medborgarna kommit varandra så nära man kan begära. En sådan gemenskap lyfter vår strävan efter ett värdigt människoliv.
Av familjeskäl kunde jag inte delta i ETLG:s arbete i Girona, varken i dag eller i morgon. Men hade jag varit där hade jag drivit tanken att börja arbeta för schabloniseringar av ideella ersättningar i Europa. Ingenting kan vara mera angeläget från integrationssynpunkt. Sverige hade som ordförandeland kunnat driva en sådan utveckling. Förslag härom lär från politiskt håll ha mötts med invändningen att satsningen skulle kunna sluta med att vi tvingades höja våra egna skadestånd för ideell skada. Ett skrämmande motargument.
