Högsta domstolens tysta statskupp

Folk som arbetar i Justitiedepartementet har sagt till mig att det inte är statens uppgift att serva näringslivet med regler som företag lika gärna kan fixa själva genom avtal. Med andra ord: Staten tänker inte lägga skattepengar på att skriva lagar som rör avtalsrätt (om det inte är fråga om konsumentskyddande regler eller lagar som tvingas fram på grund av direktiv från EU).

Det är synd eftersom vi i Sverige skulle behöva många klargöranden på avtalsrättens område. Vår snart hundra år gamla avtalslag ger inte svar på moderna avtalsrättsliga problem och det finns en rad avtalstyper som inte är lagreglerade där det råder stor osäkerhet om vad som gäller.

Högsta domstolen har tagit över rollen som lagstiftare på avtalsrättens område. Från att det under 1960-90-talen rådde rättsfallstorka, fullkomligt väller det numera ut banbrytande rättsfall från Högsta Domstolen. Här är ett axplock nya HD-lagar (ej komplett):

1.     HD-lagen om distribution/återförsäljning (NJA 2007 s 909, 2007 s 1018, 2008 s 24 och en kommande dom i mål från Övre Norrland T 51-01)
2.     HD-lagen om passivitet (NJA 2002 s 630, 2006 s 638)
3.     HD-lagen om reklamation (NJA 2000 s 462, 2002 s 630, 2007 s 35, 2007 s 909, 2007 s 962, 2008 s 243)
4.     HD-lagen om direktkrav mot annan än avtalspart (NJA 2000 s 48, 2001 s 878, 2007 s 752, 2009-02-03)
5.     HD-lagen om inkorporering av standardavtal (NJA 2007 s 962)
6.     HD-lagen om ingående av avtal på annat sätt än genom anbud och accept (NJA 2000 s 747 I och II, 2006 s 638)
7.     HD-lagen om avtalstolkning (NJA 2005 s 142, 2007 s 35, 2007 s 962)
8.     HD-lagen om konsultavtal (NJA 2000 s 31, 2000 s 629, 2001 s 99, 2001 s 269, 2001 s 559, 2002 s 630, 2007 s 962, 2008 s 429, 2008 s 941)

HD-lagar växer fram successivt. Än så länge är många HD-lagar ofullständiga men det är bättre med fragmentariska HD-lagar än inga lagar alls.

Jag vill rikta ett tack till Högsta Domstolen som tar sitt ansvar och ger prövningstillstånd till så många mål som är av stort principiellt intresse för näringslivet. Det är väl använda skattepengar (observera att jag inte är ironisk).

Man kan tycka synd om den enskilda förlorande part som ensam måste bära en stor del av kostnaderna för de nya lagarna (ombuden fyller vid HD-lagar samma funktion som utredningssekreterare vid traditionell lagstiftning). Förhoppningsvis kan de förlorande parterna känna viss stolthet och tröst i att de bidragit till det svenska samhällsbygget (detta skall utläsas med cyniskt tonfall). Justitiedepartementet kanske känner tillfredsställelse över att utredningskostnader kan vältras över på enskilda medborgare och företag (detta skall utläsas med indignerat/upprört tonfall).

Högsta Domstolens tysta statskupp har medfört att vi i Sverige på avtalsrättens område (utanför konsumenträtten) har fått ett case-law-system liknande det i angloamerikansk rätt. Faktum är att svensk avtalsrätt numera är mer case-law-baserad än amerikansk rätt, där man sett en allt starkare utveckling mot lagstiftad lag.

Statskuppen innebär att Högsta Domstolen har tagit makt från lagstiftaren (Riksdagen/Justitiedepartementet) som inte verkar beklaga sin minskade makt. Vi professorer är också nöjda även om Högsta Domstolen genom att klargöra rättslägen snott åt sig en del av professorsmakten: En stor del av professorsmakten är fortfarande kvar, eftersom allmänheten är beroende av att professorer uttolkar rättsfallen samt alla kvarvarande oklarheter (skrivet med ett självbelåtet flin).

Det är alltså, sammanfattningsvis, en välkommen statskupp som Högsta Domstolen har genomfört. För svenska jurister återstår nu bara att anpassa sig till den nya rättskällelära som statskuppen medfört. Den största utmaningen ligger i att träna på prejudikatläran, dvs. läran om hur man systematiserar rättsfall och om hur man skall ”distinguish the case”.

Christina Ramberg
Christina.ramberg@vinge.se