Utfärder i nattvärlden

Man kan säga att människor lever både i en dagvärld och i en nattvärld. Dagvärlden är en trygg värld, den är självklar och ordnad och på så sätt ett skydd mot kaos.

Motsatsen är det främmande, otrygga och odefinierade – en nattvärld. Den består av erfarenheter och upplevelser som är mystiska och skrämmande och som ibland ifrågasätter ordningen och självklarheten i vardagsvärlden, kanske till och med om vardagen verkligen är verklig. Det är drömmarnas och visionernas värld, (mar)drömmar och hallucinationer och kontakt med det gudomliga eller övernaturliga. Det är erfarenheter som nuförtiden riskerar att bli hänvisade till psykiatrin och, om det sträcker sig till handling och tro, bli till former av avvikelse.

Den erfarenhet som mycket uppenbart hör till nattvärlden är döden. Den medför förstås ett oåterkalleligt slut för den som drabbas, men den medför också för de efterlevande ett hot mot det självklara i vardagen. Döden och döende är ett hot mot ordningen och mot upplevelsen av rättvisa, ett tecken på meningslöshet och en uppenbar risk att bli medveten om sin egen nära förestående död. Sjukdom och åldrande är inte fullt så tydliga hot, men är ändå signaler på att döden, oordningen och upplösningen är nära eller nalkas.
Sådana erfarenheter väcker därför speciella reaktioner hos både individ och samhälle. Individen svarar med bortträngning och rationalisering och samhället med institutioner och ritualer där natterfarenheter kan kapslas in, , sorg och ångest kan klinga av och sättas in i någon form av meningsfullt sammanhang. Ritualerna är avsedda att skapa mening i det som sker, att i ord och handling kamouflera hoten mot ordningen. De ska ge en försäkran om att det finns en grundläggande mening som går utöver enskilda människors liv.

Åldrande, sjukdom och död utgör därmed gränserfarenheter som pekar mot de yttersta gränserna för vardagen. Alla samhällen har ansett det viktigt att sluta in dessa omvälvande erfarenheter och farhågor inför dem, hindra dem från att trasa sönder vardagen och därmed grundvalen för samhälleligt liv. I ett samhälle som det moderna industrisamhället där det nästan finns en kult av den eviga ungdomens hälsa, kärlek och lycka är detta svårt.

Det är inte längre den åldrande människan med sin livserfarenhet och vishet som står för makt och ideal. Snarare tvärtom, ju äldre människor blir desto mindre begriper de och desto gaggigare blir de. Att vara ung blir snudd på en moralisk egenskap, åldrande tenderar att bli något äckligt som vi talar om en annan gång.

Detta förhållande får en lätt paradoxal anstrykning. Samtidigt som vi i varje fall i reklamens värld tycks leva i en ungdomens tidsålder, står vi på randen till ett åldringssamhälle. Allt fler blir allt äldre, de äldre blir procentuellt allt fler i befolkningen. Ett sjunkande födelsetal och en om inte ökande så i varje fall lång livslängd gör att andelen äldre snabbt ökar i det moderna samhället.

Utfärderna i nattvärlden är förhoppningsvis korta. Normalt återvänder vi till den rutinartade hemmavärlden med en suck av lättnad både efter arbetet, semestern eller mardrömmen. Lättnaden behöver inte komma sig av att det är en bra värld eller att vi är lyckliga i den, utan för att det är ”hemma” för oss; en trygghetsplats genom att vi känner igen oss och genom att den är fylld av välkända symboler och kända associationer.