Jurister tvingas leka kurragömma

Nu leker vi en kul lek: Vi skriver nya viktiga principiella regler. Sedan gömmer vi dem och så kollar vi vilka praktiskt verksamma jurister som hittar reglerna.

Jättekul!

Vi gör leken extra svår genom att inte ta bort den gamla lagen med de gamla reglerna. Men leken får inte vara alltför svår. Vi gömmer de nya reglerna i en lag som inte är helt osannolik – men nästan. Och så ger vi små ledtrådar. Vi talar t.ex. om i förarbetena till den nya lagen att den gäller även utanför sitt tillämpningsområde. Det blir spännande eftersom de jurister som liksom börjar leta i förarbetena till fel lag får en oväntad belöning genom ledtråden. Allt blir som en festlig blandning av kurragömma och lotteri.

Tyvärr är det inte fråga om någon lek. Det är allvar.

Riksdagen har bestämt att det behövs nya lagfästa regler om avtalsrätt. Det är bra. Jag håller med. Det naturliga hade varit att ta in dessa bestämmelser i avtalslagen och samtidigt göra en översyn av denna hundraåriga relik (”ruin”, som Kurt Grönfors så träffande har kallat den). Men vad gör Riksdagen? Jo, de nya avtalsrättsliga reglerna placeras in i den nya kommissionslagen som träder i kraft 1 oktober 2009. Visserligen behövde den gamla kommissionslagen – som är nästan lika gammal som avtalslagen – moderniseras. Och visserligen är de nya avtalsrättsliga reglerna i kommissionslagen bra. Men varför inför man nya avtalsrättsliga regler i kommissionslagen? Det är ju på helt fel plats!

Det ligger inte nära till hands att läsa i kommissionslagen när man har ett problem som rör köp, hyra, förvaring, pantavtal, transport, entreprenad, franchise, rådgivning, konsultavtal, borgen, mäklaravtal, samarbetsavtal eller aktieägaravtal. Men det är just precis vad man måste göra från och med den 1 oktober. Från den dagen har vi en lag med mycket precist och avgränsat tillämpningsområde som ändå innehåller avtalsrättsliga regler som enligt förarbetena är tänkta att gälla för alla olika typer av avtal. Det är inte pedagogiskt. Det är omänskligt att ställa krav på praktiserande jurister att de skall komma på tanken att läsa i kommissionslagen när de har frågor rörande en helt annan avtalstyp.

Man kan kanske kräva av en rättsvetenskapsman, som har fyra, fem år på sig att analysera ett begränsat problem, att han kastar ett öga i kommissionslagen. Men det kan man inte begära av en praktiskt verksam jurist – vare sig av domare som förutsätts kunna lagen (jura novit curia) eller av advokater som snabbt skall finna svar på ett problem.

Juridik-kurragömmaleken är urfånig. Jag vill inte vara med i den leken. Men är man praktiserande jurist i Sverige så är det tvång att vara med. Lektvång.
Om du har läst hela vägen hit, så försök komma ihåg att om du undrar över

– avtalstolkning (§ 2 st 3),
– avtalsbundenhet på grund av passivitet (§ 3),
– vad som gäller om obefogad hävning (§ 32), eller
– giltigheten av konkurrensklausuler (§ 48)

så skall du läsa kommissionslagen. Om du kommer ihåg det, så kanske du vinner kurragömmaleken och får en extra gottepåse i fiskdammen. Då kan du känna dig bättre än alla de andra juristerna som inte vinner i tvångsleken och som inte ens vet om att de deltar i den. Sannolikt – och sorgligt nog – kommer du att vara ensam vinnare ganska ofta. Om du njuter av andras olycka, kan du dessutom glädja dig åt att de advokater som inte behärskar leken kommer att bli skadeståndsskyldiga på grund av vårdslös rådgivning.

Christina Ramberg
Professor vid Göteborgs universitet, verksam vid Vinge