Den svarta sjukan

Ordet ”svartsjuka” har ett ovisst ursprung, men kan troligen kopplas till ett tyskt ord som ungefär innebär att ”bli svart i synen”. Ett annat men ovanligare ord på svenska är ”jalu”, som kommer från franskans ”jaloux” och betyder glöd och begär. Därifrån kommer också det engelska ordet för svartsjuka, ”jealousy”.

Vad är svartsjuka?

Svartsjuka liknar men är inte samma sak som avund. Svartsjuka inbegriper främst en rädsla för förlust men också misstänksamhet, osäkerhet, misstro, ångest och vrede. Svartsjukan brukar handla om (minst) tre personer; det är en tredje person (verklig eller inbillad) som står för hotet om förlust av en viktig relation. Avund innebär å sin sida att man vill ha något som man inte har och förknippas med underlägsenhet, längtan och harm. Föremålet för avunden kan vara en annan persons partner, ägodelar och popularitet.

Svartsjuka är inte en egenskap (trots att man säger att man är svartsjuk), utan den består av en viss typ av reaktioner och upplevelser som kulturen definierar som svartsjuka. Svartsjukan utgör ett mönster av tankar, känslor och handlingar. Det kan även handla om en känsla av att ha blivit förrådd eller sviken av någon man litat på. Det kan då handla om sexuell svartsjuka (ett hot mot den sexuella troheten) eller en emotionell svartsjuka som innebär ett hot mot engagemanget i relationen; ingen blir svartsjuk på en person som upplevs som oviktig.

Personer med en dålig självkänsla, ett starkt beroende av partnern och en bristande tillfredsställelse med livet i stort upplever oftare svartsjuka och en stark önskan om att vara exklusiv för den andra. Genom att svartsjuka kan betraktas som ett uttryck för att vara försmådd eller ratad blir konsekvensen en känsla av att inte duga, inte räcka till. Ju viktigare man anser den sexuella ensamrätten till den andra parten vara, desto oftare brukar man vara svartsjuk. Ju mer man litar på varandra i det avseendet, desto mindre svartsjuk tenderar man att vara.

Det är viktigt att inte förväxla svartsjukans yttringar med dess drivkrafter. Svartsjukereaktionerna är nämligen starkt beroende av hur en situation tolkas – det som väcker svartsjuka hos en person kan lämna en annan oberörd. Det är paradoxalt nog så att när svartsjukan väl är väckt, kan nästan vilket beteende som helst orsaka svartsjukereaktioner, samtidigt som nästan vad som helst i vissa relationer kan accepteras utan att parterna blir svartsjuka.
Man brukar skilja mellan en normal och en onormal eller patologisk svartsjuka. Den normala svartsjukan kan bero på att ens partner är otrogen eller visar ett för starkt intresse för andra personer. Den normala svartsjukan har sitt upphov i en verklig situation, medan den patologiska svartsjukan i betydligt större utsträckning styrs av fantasin och förvrängningar av verkligheten.

Både män och kvinnor pratar om sina svartsjukeupplevelser (män verkar faktiskt vilja prata mest). Förutom att prata är den näst vanligaste reaktionen att ignorera det hela, vilket är vanligare för kvinnor. Både kvinnor och män vill visa sin svartsjuka och att de på något sätt blivit sårade, men de gör det på olika sätt – för att generalisera så gråter och ”surar” kvinnor, medan män reagerar med ilska. Män förnekar oftare svartsjukan, blir oftare aggressiva, fokuserar på partnerns sexuella beteende och skyller det hela på partnern. Män tycks vara mer inriktade på ”tekniska” detaljer vid en otrohet, hur de i sexuell bemärkelse står sig i konkurrensen med andra män och de har en större tendens att bryta relationen. Kvinnor reagerar oftare med nedstämdhet, riktar in sig på partnerns emotionella engagemang och lägger skulden på sig själva. Kvinnor är över lag mer intresserade av vilken betydelse otroheten hade för mannen och vilken framtid deras relation kan tänkas ha. Kvinnor brukar därför betrakta motivet för en svartsjukeväckande handling, till exempel otrohet, som viktigare än själva handlingen.

Det verkar inte finnas något samhälle som är fritt från svartsjuka, även om de normer som styr uttrycken för svartsjukan kan vara av olika styrka och art. Ett exempel på det är att ju viktigare det individuella ägandet är, desto oftare förekommer svartsjuka. I monogama samhällen är svartsjukan också vanligare. Kvinnor i ett polygamt samhälle (där mannen tillåts ha flera partner) blir inte blir svartsjuka på varandra, såvida inte mannen missgynnar någon av dem. I andra kulturer betraktas det som ett tecken på hög status om mannen har älskarinnor, vilket därför kan uppmuntras av en hustru. I åter andra samhällen kan mannen erbjuda hustruns sexuella tjänster till en gäst utan att det väcker svartsjuka under förutsättning att vissa regler och förhållningssätt följs. I polyandriska samhällen (där en kvinna kan ha flera manliga partners) blir männen inte svartsjuka så länge deras status respekteras av omgivningen.

Björn Nilsson