Av utredningen bakom domen framgår att pojken kom till Sverige när han var åtta år gammal för att återförenas med sin mor. Han kunde varken svenska eller det språk som mamman talade.
I skolan hamnade pojken ofta i bråk på grund av språkförbistringar, och fick bland annat på grund av detta stryk när han kom hem.
Enligt pojken var det som en ”motor” när mamman örfilade honom med båda händerna, eller slog honom med tofflor och skor i huvudet. Det går enligt pojken inte att räkna antalet slag, men misshandeln kunde pågå i upp till en halvtimme.
Det som gjorde mest ont var damskor med smal klack. Märkena efter misshandeln liknande enligt pojken de slag han fick när han piskades av sin pappa.
När pojken för första gången försökte värja sig från angrepp genom att hålla i mamman, började hon bita honom i armarna. Till slut lyckades pojken fly hem till sin kamrat, utan skor och ytterkläder.
– Detta var ett alldeles speciellt mål, fruktansvärt starkt – ett av de mest gripande jag någonsin haft, berättar målsägandebiträdet Clea Sangborn.
– Pojken, som hade förlåtit sin mamma även om han aldrig förstod varför hon straffade honom, ville inte hon skulle få ett långt fängelsestraff eller betala ett högt skadestånd.
Tingsrätten konstaterade att moderns misshandel och kränkande behandling sonen har pågått under lång tid. Domstolen uttalade också att ”den skada som en mamma orsakar sitt barn genom att agera så kan vara omöjlig att reparera och den är av stor och djup omfattning”.
Kvinnan dömdes till två och ett halvt års fängelse, och förpliktades att betala 45 000 kronor till sonen. Hovrätten sänkte straffet till ett och ett halvt års fängelse och 35 000 kronor i skadestånd.
– Mamman var oresonlig och begärde alldeles för mycket av pojken. Det var enormt gripande, alla närvarande lät sig ledas av sina känslor, även tingsrätten. Men är inte på detta sätt man ska döma. Jag förstår att hovrätten sänkte straffet, säger Clea Sangborn.
Våldet och skadorna berättigar inte till längre fängelsestraff enligt praxis – det är låga straff för den här typen av brottslighet, konstaterar hon.
– Det är inte lagen det är fel på. Det finns utrymme för att döma ut strängare straff, men det görs inte. Det är märkligt att de alltid ligger i den nedre delen av skalan.
– Jag kan tycka att det var fjuttigt av hovrätten att sänka skadeståndet. Jag tog i för lågt i tingsrätten, om jag hade fått bestämma hade det blivit mycket högre. Men eftersom pojken inte ville berätta fanns det ingen utredning som berättigade till det skadestånd som tingsrätten dömde ut, konstaterar Clea Sangborn.
Johanna Haddäng
johanna.haddang@dagensjuridik.se
