Nyheten om att israeliska forskare lyckats konstruera ”oäkta” DNA-bevis spreds som en löpeld över världen för några veckor sedan.
Genom att skapa en falsk matchning mellan ett brottsplatsspår och en person utan någon som helst koppling till nämnda spår skulle man numera, enligt forskarna, på beställning kunna skräddarsy brottsplatser.
Bakom studien står det israeliska företaget Nucleix vars företrädare menar att de nya möjligheterna att förfalska DNA-bevis medför att DNA-bevisningens tillförlitlighet starkt kan ifrågasättas. Enligt New York Times, som citerat de aktuella forskarna, skulle nämligen ”vilken gymnasieelev som helst” numera kunna konstruera en godtycklig brottsplats.
Kortfattat kan sägas att forskarna beskriver två olika möjliga metoder för att förfalska DNA-bevis. I det ena fallet utgår man från ett riktigt men mycket litet DNA-spår för att sedan förstärka detta till ett mycket större prov som kan spridas ut på en potentiell brottsplats – och då kanske med en helt annan persons DNA i sistnämnda större prov. Allt som skulle krävas här är t.ex. saliv på ett dricksglas eller ett hårstrå från en viss person för att i slutändan kunna framställa DNA-spår från denne i form av större mängder saliv eller blod.
I studien använde sig forskare av blod från en kvinna. Blodet centrifugerades för att avlägsna alla vita blodkroppar (vilka innehåller cellkärna och DNA till skillnad från röda blodkroppar). Sedan tillfördes de kvarvarande röda blodkropparna DNA från ett hårstrå tillhörande en man, vilket medförde att det bearbetade blodet således endast innehöll röda blodkroppar med DNA-material från en man.
Forskarna sände därefter analysprovet till ett amerikanskt forensiskt laboratorium som kom fram till att det just var fråga om ett DNA-prov från en man – alla spår från den ursprungliga upphovskvinnan var ju borta. Svaret på frågan varför någon skulle göra sig allt detta besvär är naturligtvis mycket enkel – blod från en potentiell gärningsman på en brottsplats har naturligtvis tyngre bevisvärde för att placera denne på platsen än exempelvis saliv på ett dricksglas.
I det andra fallet använder sig de israeliska forskarna av en känd DNA-profil som finns registrerad i ett register. Genom att använda sig av ett antal verkliga DNA-prover och klona valda delar av dessa har de sedan kunnat framställa den kända DNA-profilen på nytt – utan tillgång till något biologiskt grundmaterial från den kände personen. Genom denna metod skulle således en helt oskyldig, men tidigare dömd och DNA-registrerad person, falskeligen kunna pekas ut som gärningsman.
Det mest spännande men också det mest oroväckande med den kriminaltekniska utvecklingen är just det faktum att vår kunskap om DNA-tekniken blir allt bättre och mer heltäckande. Vi vet egentligen inte vad framtiden kommer att innebära vad avser våra möjligheter att knyta gärningsmän till brottsplatser via DNA. Det enda vi säkert kan konstatera är att vi känner till mycket mer om DNA idag än för bara ett par år sedan och att det har utvecklats allt mer förfinade metoder på bara tiotalet år.
Att forskare nu kan framställa ”förfalskade” DNA-bevis är således inget överraskande i sig, men frågan är om det finns något annat syfte med de israeliska forskarnas avslöjande än att helt enkelt bistå rättsväsendet med ny kunskap.
Att forskare knutna till privata företag utvecklar nya metoder inom DNA-analysens område är i sig ingen nyhet. Den ursprungliga tekniken bakom den kriminaltekniska användningen av DNA-bevis lanserades redan den av forskare som arbetade och var knutna till just privata, vinstdrivande, företag. Incitamentet för allt arbete var således vinstmaximering. Genom att introducera DNA-tekniken samt övertyga rättsväsendet om dess förträfflighet fanns pengar att tjäna. De var också dessa forskare som till en början agerade expertvittnen inför amerikanska domstolar och vittnade om DNA-analysens oantastlighet som bevismedel.
Därmed inte sagt att de var ute och cyklade. Den kriminaltekniska användningen av DNA-analyser har verkligen reformerat vår traditionella bevisrätt. Men det var först senare när statliga laboratorier etablerades i framförallt USA som gemensamma analysmetoder, vilka vilade på tillförlitliga vetenskapliga tester, blev standard. Och sakta men säkert har sedan dess fokus för utvecklingen av DNA-tekniken mer och mer handlat om vetenskaplig exakthet än vinstmaximering för privata aktörer.
Vid en närmare granskning av de nya israeliska forskningsresultaten kan det enkelt konstateras att det torde vara just kommersiella intressen som föranlett de israeliska forskarna att komma med detta avslöjande. För när problemen presenterats lanseras nämligen en lösning på dessa av samma forskare, dvs. en metod för att avslöja förfalskade DNA-spår (genom att påvisa avsaknaden av vissa molekyler i det falska spåret). Och denna lösning är naturligtvis kostsam för användaren – och lönsam för företaget Nucleix, forskarnas arbetsgivare.
Men oavsett vem det är som kan tänkas tjäna pengar på detta avslöjande, så är forskarnas upptäckt viktig. Kriminaltekniken utvecklas hela tiden – åt alla håll. I takt med att vi upptäcker fler och fler möjligheter att använda oss av framförallt DNA i brottsuppklarande syfte, så väcks naturligtvis också fler och fler idéer på brottsplaneringsstadiet om hur DNA-spår skulle kunna användas för att förhindra att rätt gärningsman binds till rätt brottsplats. Att vilseleda polisen med villospår torde ju vara ett av de mest effektiva sätten för kriminella att vinna viktig tid.
Möjligheten att plantera DNA-spår är ju dessutom en aspekt som per automatik alltid skall beaktas vid bevisvärderingen av just DNA-spår. Därmed inte sagt att DNA-analysens bevisvärde har satts i gungning av det nu aktuella avslöjandet. Däremot är det ett utmärkt exempel på utvecklingstendenser inom detta kriminaltekniska område som vi bör vara medvetna om. Status quo är nämligen ett främmande begrepp inom DNA-teknikens värld.
Johanna Björkman
Kommentera artikeln
