Vinstmedlen i det aktuella bolaget uppgick till omkring 300 miljoner kronor, skatten hade motsvarat över 79 miljoner kronor.
Under 1998 och 1999 upprättades en mängd olika handlingar som visade att bolaget i april 1998 hade köpt in fyra ryska flygplan för omkring 1,1 miljarder kronor, tagit lån för köpet samt leasat planen tillbaka till säljaren.
Bolaget kvittade vinsten i skalbolaget med den förlust som uppkom genom flygplansaffären. Bolaget gick i konkurs i februari år 2000 och hade då en brist i boet på över 145 miljoner kronor.
Tingsrätten fann att åklagaren inte styrkt att frimärkssamlaren varit medveten om att flygplanen inte existerat och ogillade åtalet.
Rådmannen var dock skiljaktig och menade mannen varit delaktig i skenförvärvet och uppsåtligen lämnat oriktiga uppgifter i skalbolagens skattedeklarationer.
Hovrätten konstaterar inledningsvis att det är utrett att de aktuella flygplanen inte existerar i verkligheten. Den avgörande frågan är enligt hovrätten om mannen visste om att flygplanen inte fanns och att såväl köpeavtal som låneavtal och leasingavtal därför var falska och upprättade för skens skull.
Hovrätten finner en mängd omständigheter med styrka talar för att mannen kände till att flygplanen inte existerade och att det var fråga om skenavtal. Hovrätten finner att det av bevisningen i målet inte går att dra någon annan slutsats än att mannen måste ha insett att flygplanen inte fanns och att handlingarna var upprättade för skens skull.
Med ändring av tingsrättens dom dömer hovrätten mannen för grovt skattebrott och för grovt bokföringsbrott. Straffvärdet anses motsvara fängelse i fyra år men hovrätten beaktar att det har förflutit nästan tio år sedan mannen delgavs misstanke. Hovrätten anser att den långa tiden har inneburit en kränkning av mannens rätt till rättegång inom skälig tid och sätter därför ner straffet till fängelse i ett år.
Veronica Hult
veronica.hult@dagensjuridik.se
