Avgående justitiekanslern Göran Lambertz tog på DN Debatt (2009-11-13) upp en angelägen fråga i det svenska rättssystemet: rättssäkerheten. Detta med anledning av den rapport från justitiekanslern som offentliggjordes samma dag och som kom med nya förslag till skärpning av rättssäkerheten i de svenska domstolarna, bl.a. genom införandet av ett nytt tillsynsorgan.
I sin sammanfattning av slutsatserna från rapporten poängterar Göran Lambertz bl.a domstolarnas tillförlitlighetsbedömningar av hörda vittnen och betonar med hänvisning till beteendevetenskaplig forskning risken för subjektivitet i sådana bedömningar. Justitiekanslern konstaterar behovet av utbildning av domarkåren och nämner särskilt nyttan av ökade kunskaper i psykologi. Inte minst viktigt noterar Göran Lambertz att domaren i sin slutliga bedömning ”själv kan luras av sina värderingar, sin omedvetna tro och sina fördomar”. Detta är en avgörande iakttagelse och sätter fokus på ett försummat område: betydelsen av fördomar hos olika aktörer inom rättsprocessen.
Några av de mest betydelsefulla kulturella stereotyper som genomsyrar vårt samhälle rör människors etnicitet och kön. Personer med svensk respektive utländsk bakgrund, liksom kvinnor och män behandlas olika i varierande grad och på många plan i samhället. Ett av dem är rättssystemet. Där kan det få allvarliga konsekvenser, både för individen och för samhället i stort. Låt oss ta ett illustrativt exempel när det gäller kön.
Om man under ett längre tidsperspektiv studerar utfallet av rättspsykiatriska utredningar i Sverige och hur vanligt det är att våldsamma kvinnor respektive män blir bedömda som allvarligt psykiskt störda visar det sig att kvinnor i betydligt högre utsträckning får en sådan bedömning. Närmare bestämt så var det åren 1988-2001 1,4 gånger så stor sannolikhet för en kvinna att bedömas som allvarligt psykiskt störd. Det finns flera tänkbara förklaringar till detta. Kvinnors kriminella beteende och deras kliniska profil kan vara annorlunda än mäns, till exempel så kanske det “kvinnliga genomsnittsbrottet” är oftare relaterat till mental sjukdom. Men skillnaderna skulle även kunna förklaras av det faktum att kvinnors och mäns beteende uppfattas systematiskt olika i den rättsliga processen som ett resultat av stereotypiska förväntningar om män och kvinnor i vår kultur.
Stereotypiskt tänkande om de karaktäristiska drag och beteendemönster som skiljer kvinnor från män har dokumenterats i en rad vetenskapliga studier. Till exempel så är ett generellt antagande i de flesta kulturer att män är betydligt mer aggressiva än kvinnor, medan den generella uppfattningen av kvinnor oftast karaktäriseras av passiva personlighetsdrag. Vi kallar detta systematisk snedvridning alternativt en könsrelaterad partiskhet.
Mot bakgrund av detta är det rimligt att anta att genusbaserade antaganden även skulle kunna ha ett avgörande inflytande på hur en individ uppfattas och bedöms i den juridiska processen. Internationell och svensk forskning bekräftar detta och visar till exempel att i simulerade jurybedömningar av misshandel inom familjen uppfattas mäns våld mot kvinnor mer negativt än kvinnors våld mot män. I ögonvittnesbedömningar bedöms en man hårdare, både som förövare och offer, än en motsvarande kvinna. Manliga förövare döms också oftare till hårdare straff än kvinnliga förövare. En könsrelaterad snedvridning i den rättsliga beslutsprocessen kan även påverkas av om beslutsfattaren är av samma kön som den tilltalade eller inte.
I en svensk studie “Evidence of Gender Bias in Legal Insanity Evaluations: A Case Vignette Study of Clinicians, Judges, and Students” (Yourstone, Lindholm, Grann och Svenson, publicerad i Nordic Journal of Psychiatry, 2008), var syftet att undersöka om den ökade sannolikheten att bedömas som allvarligt psykiskt störd bland kvinnliga förövare kan förklaras av en genusrelaterad partiskhet i rättspsykiatriska bedömningar.
Undersökningen var utformad som en experimentell fallstudie där rättspsykiatriska kliniker (team bestående av rättspsykiatrisk läkare, psykolog och socialutredare) och domare fick bedöma ett specifikt fall som allvarlig psykiskt störning eller ej. Texten var utformad som ett rättspsykiatriskt utlåtande och beskrev en förövare som var åtalad för att ha mördat sin granne med en skruvmejsel. Hälften läste om Ulla och hälften om Ingvar, i övrigt var fallen identiska.
Resultaten visade att kön hade betydande påverkan på beslut om allvarlig psykisk störning bland kliniker och domare. Klinikerna bedömde att betydligt mera talade för allvarlig psykisk störning om förövaren hette Ulla än om han hette Ingvar, vilket är i linje med traditionella könsstereotyper. Domarna å andra sidan uppvisade ett helt annat bedömningsmönster. Här var det egna könet relativt förövarens kön en viktig faktor för om man ansåg att en allvarlig psykisk störning förelåg eller inte. Manliga domare bedömde i högre utsträckning att en allvarlig psykisk störning förelåg om man läste om en manlig än om en kvinnlig förövare och kvinnliga domare bedömde att mera talade för allvarlig psykisk störning om man läste om en kvinnlig än om en manlig förövare. Om förövarens förnamn var kvinnligt eller manligt, Ulla respektive Ingvar, hade alltså effekten att texten uppfattades så olika att man kom fram till helt olika beslut.
Förövarens kön kan alltså ha en betydande roll för beslut om allvarlig psykisk störning i rättpsykiatriska utredningar. Klinikernas bedömningar verkade i huvudsak vara influerade av kulturella stereotyper om kvinnor och män. Domarna drevs mer av s.k. ingruppsrelaterad snedvridning där man ”favoriserade” den egna gruppen, i det här fallet det egna könet.
Det är dock viktigt att ha med i beräkningen att domare nästan alltid dömer i enlighet med utfallet av den rättspsykiatriska utredningen, när en sådan föreligger. En könsrelaterad partiskhet i rättspsykiatriska bedömningar har därför större genomslagskraft i den juridiska processen. Icke desto mindre är naturligtvis förekomsten av könsrelaterad partiskhet hos svenska domare också att ta på stort allvar. Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att den högre relativa förekomsten av kvinnor som bedöms som allvarligt psykisk störda, åtminstone delvis kan förklaras av en systematisk snedvridning i rättspsykiatriska utredningar.
En möjlig konsekvens av denna snedvridning är till exempel att en allvarligt psykiskt sjuk manlig förövare inte har samma möjlighet som en kvinnlig att få psykiatrisk vård. Man kan tänka sig att en manlig mördare måste uppvisa en betydligt tydligare sjukdomsbild än en kvinnlig för att bli bedömd som allvarligt psykiskt störd. En manlig förövare kan utifrån ett annat perspektiv också vara missgynnad i den rättsliga processen eftersom hans möjligheter att undvika fängelse är mer begränsade än för en motsvarande kvinnlig förövare. Från en annan synvinkel skulle man även kunna se det som att den förhöjda benägenheten att bedöma kvinnliga våldsbrottslingar som allvarligt psykiskt sjuka de facto innebär att samhället i högre grad fråntar kvinnor ansvar för sina handlingar.
Det är även möjligt att tänka sig att utfallet av en domstolsförhandling om dödligt våld kan bero på huruvida förhandlingen leds av en kvinnlig eller manlig domare. Flera aktuella rättsfall i Sverige, vilka har fått stor uppmärksamhet i media, sätter dessa problem i fokus samtidigt som diskussionen kring tidigare rättsfall, t.ex. det s.k. Knutbymålet har påvisat möjligheten av att könsrelaterade attityder kan påverka rättsprocessen.
Oavsett om könsrelaterad partiskhet i den juridiska processen beror på kulturella stereotyper om män och kvinnor, eller om den är mer styrd av s.k. ingruppsfavorisering, så utgör inflytandet av en sådan rättsligt irrelevant faktor ett allvarligt hot mot rättssäkerheten. För närvarande finns ingen konsekvent utbildning för relevanta grupper inom rättsväsendet. Till exempel så finns det inga kurser i grundutbildningen för jurister som belyser dessa frågor.
Liknande förhållanden råder inom läkarutbildningen. En utökad utbildning inom detta område av blivande jurister och läkare såväl som av andra aktörer inom rättsprocessen, exempelvis blivande poliser, bör därför prioriteras. För att uppnå effekt på kortare sikt krävs också mera omfattande vidareutbildning. Det finns ingen anledning att vänta med detta. Kunskapen finns och kostnaderna för en sådan satsning torde vara tämligen begränsade.
Jenny Yourstone Cederwall
Kursansvarig i Rättspsykologi, Stockholms universitet
Forskare, Centrum för våldsprevention, Karolinska Institutet
Läs också:
Lambertz: ”Rättssäkerhet är inte något man blir särskilt populär på”
”Göran Lambertz angriper domarkåren”, av Claes Sandgren
”JK Lambertz avskedsord”, av Jakob Heidbrink
Kommentera artikeln
