Regeringen lade nyligen fram Ds 2009:42; Ett skärpt skadeståndansvar för vårdnadshavare. Förslaget strider mot svenska skadeståndsrättsliga principer, är troligtvis i praktiken verkningslöst och sänder ut fel signaler.
Om du genom vårdslöshet har orsakat skada måste du ersätta denna. Detta är skadeståndsrättens huvudprincip och grundstenen för förståelsen kring hur skadeståndsrättsligt ansvar utmäts; har du inte gjort något ”fel” behöver du inte betala.
Från denna princip finns ett antal undantag, situationer där goda skäl motiverat ett utökat ansvar. Undantagen innebär att du blir ansvarig alldeles oavsett egen vårdslöshet. Med det nya lagförslaget är skadeståndsrätten på väg att berikas med ännu ett sådant undantag. Tyvärr finns denna gång inte några goda skäl.
De två viktigaste undantagen från principen om egen vårdslöshet är det strikta ansvaret och ansvaret för annans vållande. Det förra känner alla jurister bland annat till genom lagen om tillsyn av hund och katt där det framgår att du får betala för all skada din hund (men inte din katt) orsakat, alldeles oavsett om du varit vårdslös.
En av anledningarna till att man kan ha det på det viset är att hundar ju är djur, och att man kan, och bör, utöva strikt kontroll över dem. Till exempel kan man låsa in hunden i lägenheten för att försäkra sig om att den inte går över till grannen och tuggar sönder en soffa. Man har även möjlighet att avsäga sig ansvaret för hundens skadevållande genom att sälja eller låta avliva den.
Det senare undantaget gäller ansvar för annans vållande. Sådant ansvar kallas principalansvar. Ett exempel på det är ansvaret du bär då en person som är anställd av dig vållar skada i tjänsten. I en sådan situation är det du som får betala, oavsett om du har brustit i omsorg eller inte.
Arbetsgivaransvaret är en helt nödvändig rättsfigur. Det är rimligt att arbetsgivare står risken för eventuella skadeståndskrav med anledning av anställdas skadevållande handlingar. Arbetsgivaren har god uppsikt över vad som sker på arbetsplatsen och har goda möjligheter att styra arbetstagares riskbeteende. Arbetsgivaren kan vidare enkelt hantera ansvaret genom att teckna en ansvarsförsäkring eller lägga undan medel för att vara beredd när olyckan väl är framme. Dessutom kan arbetsgivaren i värsta fall sparka den anställda och då helt frigöra sig från sitt ansvar.
Dessa två undantag är väl motiverade utifrån synen på hundar och arbetstagare. Samhället betraktar dessa som en del av den skadeståndpliktige. När man fått sin husgrund skadad i samband med ombyggnad är det entreprenören man anlitat som gjort fel, inte den oerfarne sommarjobbaren. Och när hunden slitit sig och bitit någon bär ägaren, som borde kopplat djuret, skulden.
Och det är här som bristen i Regeringens nya lagförslag blir uppenbar.
Även i den nuvarande lagstiftningen finns ett ansvar att se efter sina barn och man blir skadeståndsskyldig om man underlåter det ansvaret. Lagstiftningen ser dock barnet och föräldrarna som två subjekt med var sitt individuellt ansvar. Detta följer den allmänna synen på vad en ungdomsbrottslig är. Få brottsoffer uppfattar det som att ”familjen Andersson” misshandlat dem eller krossat deras skyltfönster.
Tendensen att se familjer som rättssubjekt är oroväckande. Svenska jurister har successivt under 1900-talet rensat ut flera element, fideikommissinstitutet är kanske det mest kända, ur lagstiftningen i takt med att rättsamhället och det individuella ansvaret för handlingar har befästs. Det är av stor vikt att se till att denna moderna syn på ansvar upprätthålls.
Dessutom tycks lagen bli verkningslös. I förarbetena anförs inga belägg för att den nya ansvarsformen kommer göra ett särskilt stort avtryck i form av minskad ungdomskriminalitet. Mellan raderna kan man istället läsa att den främst är tänkt att utgöra en ”markering” från samhällets sida att föräldrar bär ansvar för sina barn.
Vårdslösa föräldrar är i redan existerande lagstiftning skadeståndsansvariga. Den markering som lagstiftaren vill göra, och den nygamla synen på familjen som det ger uttryck för, blir istället en markering till dagens ungdomar att ”du är inte ansvarig, det är din pappa som ska hålla koll på dig”.
Sveriges rättssystem är liberalt individorienterat och bör så förbli. Som individ i en modern stat står du för dina egna handlingar, inte andras. Varje avsteg från denna princip måste noggrant granskas.
Som nämnts godtas avsteg från principen då skälen är goda. Ett effektivt affärsliv motiverar till exempel arbetsgivares ansvar för sina anställda. Däremot motiverar inte en modern familjesyn att föräldrar strikt ska ansvara för sina barns skadevållande vid brott.
Oskar Taxén
Tobias Ekbom
Kommentera artikeln
