Vad skulle du göra om du fick veta att du har en falsk dom på dig för en stöld?
En dom som du inte ens känt till att den existerade, förrän du bryskt upplysts om den. Är du tillräckligt stark för att bara skaka på huvudet, lägga domen bakom dig och vandra vidare i livet? Ja, ett råd med det innehållet fick en ung kvinna av polisen, sedan hon i sin förtvivlan vänt sig dit för att söka bringa klarhet i hur det kunde komma sig att hon registrerats som dömd för en stöld hon inte begått.
Jag kom nyligen i kontakt med kvinnan, som jag här kallar Vera, via en lokal brottsofferjour, hos vilken Vera sökt hjälp.
Kan det verkligen vara möjligt i rättssäkra Sverige att en domstol i felaktigt namn skulle döma en ung kvinna för ett brott hon inte begått efter en rättegång där hon inte haft skuggan av en chans att försvara sig? Med den följdverkan att hon förvägrats ett arbete vid ett bevakningsföretag och först då blivit upplyst om domen och att den utgör hinder för en anställning.
Veras alla mänskliga rättigheter har naturligtvis åsidosatts under förfarandet, eftersom en annan persons identitet obehörigen utnyttjats. Kan detta verkligen vara möjligt i praktiken? Med alla olika stadier under den rättsliga handläggningen?
Vera synes ha lagt ner all kraft på att visa att hon inte ens varit på plats vid gärningstillfället. Hon har fått en tung omvänd bevisbörda på sina axlar för att i efterhand söka få fram ett tillräckligt underlag för en resning. Hittills har – med något undantag –hennes erfarenheter från kontakter med myndighetsutövare inom rättsapparaten varit negativa. Vera är fortfarande dömd för stöld genom en lagakraftvunnen dom.
Hur kan jag då veta att domen är felaktig? Det kan jag naturligtvis inte. Var inte på plats när stölden begicks. Jag bara känner med mig att Vera – om hon velat föra mig och andra bakom ljuset – skulle ha berättat annorlunda i syfte att söka lämna en rimlig förklaring.
Vera har t ex inte påstått att hennes körkort varit förkommet. Eftersom den misstänkta synes ha identifierats genom företeende av ett körkort i Veras namn, skulle ett sådant påstående vara ägnat att öka trovärdigheten i hennes berättelse.
Vera har ansträngt sig för att söka få fram om någon DNA-provtagning gjorts på den misstänkta. Genom att rutinmässigt samla in DNA från misstänkta genom så kallad topsning löser polisen som bekant fler brott. Topsning hade också gynnat Vera. Varit integritets- och rättssäkerhetsstärkande. Men den genomfördes alltså inte.
Och detta är djupt tragiskt! En DNA-provtagning hade – om vi utgår från att Vera talar sanning – obarmhärtigt och enkelt i efterhand kunnat avslöja fundamentala brister under det rättsliga förfarandet.
Samtidigt hade den möjliga efterhandskontrollen av identiteten varit suveränt betydelsefull för Vera och hennes framtida yrkeskarriär. Också för hennes tilltro till rättsväsendet. DNA-provtagningen hade skoningslöst avslöjat sanningen. Vera hade kunnat visa att hon är felaktigt dömd. Dömd utan tillräcklig kontroll.
Kan vi lita på att id-kontrollen allmänt sett är tillfredsställande? Är allt beroende av den första kontrollen? Och hänger identiteten sedan bara med? För i domstolen tillfrågas den tilltalade inte särskilt ingående om vem han eller hon är; några enkla kontrollfrågor om födelseår och adressuppgift räcker i de flesta fall. Eller är det Veras berättelse som är alltför fantastisk för att kunna vara sann?
I min egenskap av ordförande i Brottsofferjourernas Riksförbund ska jag anstränga mig för att söka bringa närmare klarhet i fallet. Jag återkommer med en slutredovisning. Kanske leder den bara till att vi – men inte Vera – får leva i ovisshet om vem som egentligen begick den där stölden. För Vera vet. Bortom allt tvivel.
Jag upprepar: Skulle du kunna leva vidare och bara lägga domen bakom dig om saken gällde dig och du visste att du var oskyldig?
Sven-Erik Alhem
www.svenerikalhem.se
