I proverna som togs från den för tidigt födda flicka som avled på Astrid Lindgrens barnsjukhus påvisas dels en hög koncentration av narkosmedlet tiopental, dels en hög koncentration av morfin.
När Ingvar Ericson, civilingenjör med inriktning mot kemiteknik, blev klar med sin tiopentalrapport, kom turen till morfinkoncentrationen i proverna.
Nu är även denna andra rapport färdig.
– Jag hoppas att det ska leda till att vi får en trovärdig redogörelse från åklagaren för hur både tiopental- och morfinhalterna uppstått. Det vore ytterst olustigt om man bara nöjde sig med att förklara uppkomsten av tiopentalhalten eftersom nu även morfinhalten ansetts ligga på dödlig nivå. Man kan inte förbigå förekomst av ett preparat i dödlig koncentration bara för att man hittat en annan substans som också fanns i dödliga mängder.
Och på något sätt måste ju morfinet ha hamnat i blodprovet. Rör det sig om ytterligare en injektion? Var det fel på infusionen?, är frågor som Ingvar Ericson ställt sig.
Flickans vård utan anmärkning
Enligt Socialstyrelsens bedömning har vården av flickan skett enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.
– Granskningen visar bland annat att liknande koncentrationer av morfin som uppmättes i flickans blod efter hennes död har kunnat fastställas hos barn som avlidit under liknande omständigheter, enligt en vetenskaplig studie, skriver Socialstyrelsen bland annat i sin rapport.
”Socialstyrelsen har missuppfattat studien”
Enligt Ingvar Ericson kan den artikel Socialstyrelsen hänvisar till inte förklara den höga halten morfin i blodprovet.
Han menar att hänvisningen, ”implicerande att man inte behöver förklara morfinhalten, bygger på en missuppfattning av de tre fall som refereras” där.
– I samband med Socialstyrelsens utredning har man refererat till den här artikeln på ett sätt som kan tolkas som att man ser den som ett belägg för att man vid användning av morfin i samband med avslutande av livsuppehållande behandling av små barn post mortalt kan finna mycket höga morfinhalter i blodet utan att det för den skull behöver handla om en överdosering och att man därför skulle kunna bortse från de höga morfinhalterna i det aktuella fallet.
Fel relationer
I de två, enligt Ingvar Ericson, mest relevanta fallen som tas upp i artikeln har barnen tillförts mycket stor, 10 000 mikrogram, respektive stor, 720 mikrogram, mängd morfin i förhållande till den post mortem uppmätta koncentrationen, 3 036 respektive 189 nanogram/milliliter.
– I det aktuella fallet har man tvärtom post mortem uppmätt en mycket hög halt morfin i blodprovet, 5 700 nanogram per gram lårblod, trots att flickan fått en mycket mindre mängd morfin, 370 mikrogram, än i de båda refererade fallen.
Relationerna är alltså fel, konstaterar Ingvar Ericson.
Infusion förklarar inte blodprovet
Ingvar Ericson menar vidare att den mängd morfin som kontinuerligt getts flickan i sedvanligt syfte, att lugna och lindra, under hennes sista fem timmar ”inte på långa vägar när” räcker till för att förklara den uppmätta halten i blodprovet.
Den infusion som flickan fått efter att den livsuppehållande behandlingen avbrutits förefaller dessutom ligga helt inom rekommenderade värden.
– Ytterligare morfin måste ha tillförts på något sätt – om nu provet är riktigt, säger Ingvar Ericson.
Urinprovet tyder inte på ytterligare dos
När det gäller den halt morfin som påvisats i urinprovet, menar Ingvar Ericson att mycket pekar på att denna härrör från infusionen.
– Halten ger inte stöd för att ytterligare morfin, i de kvantiteter som skulle behövas för att skapa den uppmätta koncentrationen, tillförts flickan medan hon levde.
DNA-jämförelse – en fråga om rättssäkerhet
Den misstänkta barnläkarens advokat begärde att förundersökningen skulle kompletteras med en så kallad vertikal revision, som är en del av Rättsmedicinalverkets kvalitetssäkringsarbete, men fick avslag.
Ingvar Ericson beklagar detta. Det innebär att frågetecknen vad gäller omständigheterna kring insamling och hantering av proverna och de efterföljande analyserna kvarstår och inte kan vederläggas, konstaterar han.
En möjlighet som återstår skulle kunna vara att låta göra en DNA-jämförelse mellan blodprovet och det PKU-prov som togs när flickan föddes alternativt föräldrarnas DNA.
– En sådan test skulle kunna undanröja misstankar beträffande blodprovets autenticitet. Med hänsyn till den centrala roll som blod- och urinproverna och analyserna av dem spelar i ärendet vore det inte bara en rimlig åtgärd utan faktiskt en fråga om rättssäkerhet, menar Ingvar Ericson.
Johanna Haddäng
johanna.haddang@dagensjuridik.se
