Kommer vi någonsin få en ny insolvenslag?

Jan Ertsborns Insolvensutredning (SOU 2010:2) har äntligen överlämnats till justitieminister Beatrice Ask och hennes medarbetare.

I utredningen föreslås att den nya lagen skall träda i kraft den 1 januari 2012. Frågan är om Sverige har råd att vänta så länge på denna efterlängtade revision av det svenska insolvensrättsliga systemet.

Ertsborn har därtill föreslagit regeringen en ”bred” remissinstansrunda och dessutom en utsträckt remisstid på 6 månader.

Till sin hjälp har Ertsborn haft ett stort antal experter och några politiskt sakkunniga. Dessa har fungerat som ett kompetent bollplank men även som ett kritiskt filter till ensamutredaren Ertsborn.  Kanske har det ibland lett till att Ertsborn hamnat ”som en åsna mellan hötappar”. Om hötapparna blir alltför många tenderar kreativiteten att minska.

Förslagets huvudlinje är att gäldenärer på obestånd skall slippa behöva välja mellan två olika för-faranden (konkurs eller företagsrekonstruktion). I stället vill Ertsborn att det tillskapas en möjlighet till övergång mellan olika förfaranden för det fall det första valda alternativet inte visar sig vara det bästa. Modellen verkar vara en mix av vad som tillämpas och fungerar i Finland och Tyskland.

En av Ertsborns experter (Ingemar Hamskär) anser att ett insolvensförfarande med en gemensam ingång innebär större opartiskhet i insolvenshanteringen, möjliggör en mer neutral  företags-ekonomisk  bedömning och värnar om konkurrensneutralitet. Hamskär tycker emellertid att Ertsborns förslag leder till tre olika förfaranden med skilda kriterier för ingångsbeslutet. Det leder till ”epitetet spridd insolvens”.

Hamskär utvecklar detta närmare genom att föreslå att – efter ett beslut av domstol att inleda ett insolvensförfarande – ett rådighetsavskärande bör äga rum och en oberoende tredje part förvaltar och överväger de olika alternativen. Efter en inledande fas på ”några veckor” ska på förslag av utredaren insolvenshanteringen ha någon av följande inriktningar som mål:

1. Rekonstruktion av gäldenären (nuvarande företagsrekonstruktion med innebörd att företaget skall överleva);

2. Rekonstruktion av verksamheten (som idag ofta sker under konkurs) med påföljande avveckling av gäldenärens skulder ; (vanligt i USA, t.ex. GM och Chrysler)

3. Avveckling av verksamheten (betalning av skulder så långt tillgångarna räcker till och därefter nedläggning) – det som GM ett tag försökte tillämpa i SAAB-fallet.

Andra experter (främst konkursförvaltare) hävdar, att samordning i och för sig kan vara bra men skadlig om den ”försämrar en bra och fungerande lagstiftning”. Man frågar sig vad dessa personer tycker är bra i det nuvarande systemet?

Representanter för näringslivet känner sig allmänt sett överkörda. Man retar sig på att Ertsborn ”avvikit från traditionellt utredningsarbete och bedrivit utredningen på ett sätt som vi inte kan ställa oss bakom”.

Vad händer nu på justitiedepartementet? Jo, man skickar utredningen på ett förlängt remiss-förfarande som förmodligen leder till att den slängs på soptippen eller hamnar i den byråkratiska papperskvarnen.

Det är beklagligt att flera av Ertsborns experter inte kunnat se förutsättningslöst och konstruktivt på hans uppdrag och i stället för att se till sina egenintressen skapa en total förvirring och oenighet när det gäller förslagets huvudprinciper.
Det var exakt på detta sätt som ledde till att lagen om företagsrekonstruktion blev benämnd ”En papperstiger”. Den s.k. Insolvensutredningen tillsattes den 15 september  1988 under ledning av hovrättslagmannen Tryggve Hellners som slutligen lade fram sitt förslag till lag om företags-rekonstruktion i november 1992.  Efter remissbehandling av betänkandet lades en proposition fram i oktober 1995 och förslaget antogs – med vissa ändringar – av riksdagen  i juni 1996 med ikraftträdande den 1 september 1996. Alltså en bearbetningstid på 8 år! 

Regeringen och justitieminister Beatrice Ask måste ta tag i detta och tillsätta tillräckliga resurser på departementet för att lagstiftningsarbetet skall komma igång. Sitt inte och vänta på vad remissin-stanserna säger utan på med skygglapparna och se till att huvudprinciperna i Ertsborns förslag genomförs med det snaraste! De lagtekniska och juridisk-tekniska detaljerna löser sig på vägen.

Sveriges mindre och medelstora företag behöver snarast få tillgång till ett insolvensrättsligt regelsys-tem som gör att de slipper välja mellan ”pest” (konkurs) eller ”kolera” (företagsrekonstruktion) och liksom Ertsborn ”stå mellan olika hötappar”.

Dessutom bör företagarorganisationerna (Svenskt Näringsliv, Företagarna och Företagarförbundet m.fl.) inrikta sig på att informera sina medlemmar, dels om riskerna med att inte betala skatt, moms och sociala avgifter på utsatt tid och därmed utsätta sig för risken att personligen behöva svara för företagets skatteskulder, dels uppmana leverantörer att stoppa leveranser på ett tidigt stadium till företag som sedan länge inte betalar sina fakturor.

Det är också symptomatiskt att revisorer och/eller redovisningskonsulter inte fått tillfälle att delta i utredningsarbetet. De om några borde kunna komma med förslag på hur ägare av och styrelser i företag, som riskerar att hamna i kris, inte ”vidtar erforderliga åtgärder till främjande av samtliga borgenärers intressen” i tid utan väntar för länge.


Björn-Anders Feijen

Kommentera artikeln